Året som gått...

2012
Snart till ända.
Vi. Jag och min familj har varit med om mycket.
Livets skönhet och skörhet har varit tydligt
Mitt starkaste minne.
Är insikten om att hoppet aldrig överger.
Vårt liv har varit med om snabba vändningar från djupaste förtvivlan till glädje och hopp.
Med oss i det har vi haft våra vänner och familjer. Tänk vad fina de är.
Vad skulle vi göra utan dem.
Kärlek. Omtanke. Styrka.
Allt har de skänkt oss.
Tacksam. Är så fruktansvärt tacksam.
Underbara människor.

Friden.
Den har infunnit sig när vi vart ute med båten i vår vackra norrlandsskärgård.
Kluckande båtar. Varma soliga dagar.
Bad. Vänner. Glada skratt. Lekande barn.
Fiske från bryggan. Ett napp eller två.
Storslagna vyer. Pinnbröd i mängder.
Sena kvällar i midnattssolen.

Året har även bjudit på många fantastiska födslar och små underverk som vi fått lära känna. Men även saknad efter de som lämnat oss alldeles för hastigt efter tragiska omständigheter.
Mina tankar går speciellt till dem som förlorat sin mor och fru då nu snart ett år har gått.

Nytt jobb blev det.
Trivs det gör jag.
Hoppas på många trevliga år där.
Och där och där och där och där.
Då jag åket runt både här och där.
Mest hela tiden.
Fina barn och underbar personal.
Det är vad som möter mig varje dag.
Tänk vad man kan ha det bra.

En av de saker som smärtar mig mest från året som gått är förlusten av goda och underbara vänner.
Saknaden är stor. Ibland känns den för stor för att orka bära. Så jag lägger av mig den ryggsäcken och gömmer den i skåpet. Men när ingen ser är jag där och lyfter på locket. Längtar. Önskar. Att det fanns en väg en väg till försoning. Jag kommer aldrig sluta hoppas. Min dörr står alltid öppen om de någon gång skulle knacka på igen.
Lärdom. Relationer är svårt. Men ibland måste man stå för det man tror på även om det gör ont. Så ont.

Vad jag önskar för 2013.
Ett år tillsammans med familj och vänner.
En friskare man.
En ny insikt eller två.
Så jag blir lite klokare även nästa år och några erfarenheter rikare.

Mitt år i bilder.

Kanske har jag berättat...

Det finns en soffa.
Den är ärtgrön och gjord av trä.
Den står på stranden vid klubben.
Det står en text på den.
"FARMORS SOFFA"
Tror jag att det är.
Undra vilken historia den bär.

Ibland tar jag bilen kör dit ut.
Till Klubben.
Många barndomsminnen bor där.
Skattjakt och pirater. Bad, lek och skratt.
Jag tar av mig skorna.
Känner sanden under mina fötter.
Varm. Len. Följsam.
Vandrar längs vattenbrynet.
Vågorna sköljer sanden från mina tår.
Svalkande. Flyktigt. Suddar ut mina spår.
Havsluften fyller mina lungor.
Jag andas sakta ut.
Vinden fläktar mot min kind.
Blicken vilar vid horisonten.
Dess ogripbara rand.

Plötsligt står den där.
Bland vass och strån.
En ärtgrön soffa med text på.
Texten förbryllar. Får mig att undra.
Vem var hon. Tyckte hon om att sitta här.
Som jag och blicka ut över havet.
Rensa tankarna en stund.
Eller tänka de tankar som behöver stillhet.
De som störs ut av livets brus.
När allt bara rullar på.

Ibland sitter jag en lång stund.
Ibland vänder jag innan jag ens kommit fram. Jag antar att ibland blir det bara så.
Som med så mycket i mitt liv.

Det var nått jag kom att tänka på ikväll.
Men jag vet inte om jag tidigare berättat.
Om den ärtgröna soffan vid havet.
Den jag brukar sitta på.

Jul jul strålande jul...

Julaftonsmorgon väcks jag av sjungande barn och man med paket i famn.
Mysigt.
Förväntansfulla barn öppnar sina paket under granen.
Ögon som tindrar i morgonens dova ljus.

Efter snöiga skogsvägar kantade med snötyngda träd åker vi mot Mockträsk.
Men först ett stopp i Klöverträsk.
Där blir det dopp i gryta.
Utanför passerar häst och släde.
Julstämningen har infunnit sig.

Kalle står på tur i Mockträsk.
Barnen trängs i soffan.
Jag och svägerskan plockar fram julmaten.
Du härliga tid vad mycket mat.
Gott. Gott. Gott. Var det.

Våra små Madicken töser väntar spänt på tomten. Hoppar upp och ner.
Tillslut kommer han äntligen.
Väntan är över.
Alla får varsitt paket. Tomten får kramar.
Paketen under granen delas ut.
I år går det lugnt till. Skönt.
Sitter och njuter. Ler för mig själv.

Av julklappsöppning blir man kaffesugen.
Efterrätt. Cheesecake. Glass. Rån.Bär.
W bygger molnfabriken från hemstaden i efterrätten. Ett konstverk. Han är fin han.

Kvällen avrundas med sällskapsspel.
Vinner det gör jag och W.
Han är nöjd över det.

Vägen hem blir fin.
Barnen somnar snabbt.
Utsikten från fönstret är magisk.
Det får mig att tänka på Julens budskap och varför vi firar. Tanken gör mig varm inombords.
Det är mysigt med gran.Julklappar. julbord. Kalle. Men det finns något viktigare än så något som räcker året om.
Det ägnar jag en tanke eller två i vinternatten på väg hem.
Glad över att jag fått fira jul med hela min lilla familj.
Gemenskapen. Kärleken. Värmen.

Vad som egentligen är viktigt...

Hade ett fint samtal i dag.
Med en underbar människa.
Stark. Klok. Strålande. Vacker.
Hon sa så mycket fint.

Hon talade om hopp. Drömmar. Tro.
Tron på något mer.
En person som själv drabbats av sorg
Att förlora den man älskar.
Alldeles förtidigt. Oväntat. Tragiskt.
Plötsligt lämnad. Två små barn. Själv.
Smärtsamt. Orättvist. Sorgligt.

Ändå talar hon om lyckan.
Lyckan att ha fått älska.
Lyckan att fått känna äkta kärlek till en annan människa. Den stora kärleken.
Delat den med någon.
Jag blir rörd till tårar.
Beundrar denna fantastiska kvinna.
Hennes styrka. Mod att leva vidare.

Allt detta får mig att tänka på vad som egentligen är viktigt.

Som när E kommer till mig ikväll.
Ger mig en puss på näsan och säger:
"Sötnos" hon är fin min fröken E.

Älskade W. Vi pyntar granen. Han vill ha pepparkakor och polkagrisstänger i granen. Inte vad jag hade tänkt.
Men visst får han det.
Det är just det som ger guldkant till stunden. W blir nöjd och sjunger med i favorit julsången. "Tomten jag vill ha en riktig jul" med Måns Zelmerlöv.
Ja jag vet. Men det är nog det jazziga storbands stuket han gillar.
Min lilla Sötnöt.
Sen pyntar han sin egen gran.
Iförd egenhändigt gjord kungakrona.

K orkar inte stå. Smärtan är för stor ikväll. Men sitter ner och hänger glittrande guldstjärnor i granen.
Berömmer barnen. Hur duktiga de är på att göra granen fin.
Och fin. Ja det är han min man.

Det är de stunderna som är viktiga.
De små. Vardagliga.
De som vi delar med dem vi älskar.
Det är de stunderna som i slutändan betyder nått.
De är de stunderna som får mig att le.

Inte som andra år...

Idag. 13 december.
Lucia kommer med ljus i hår.
Lyser upp vår mörka vintervärd.

Äter frukost i skenet från fladdrande ljus.
Tänker tankar i hisnande fart.
Det är mycket nu.
Men blicken är stilla och trött.
Snart vaknar barnen.
Njuter av tystnaden ännu en stund.

W har luciafirande i kyrkan idag.
Jag och lite sjuka fröken E åker och tittar.
K är sjukare än så och måste stanna hemma. Tråkigt att han missar ännu en grej. Men som han mår så vet jag att det inte går. Nä det går inte alls.

Det är vackert i kyrkan.
Högtidligt. Fint. Ljust.
Ett stilla sorl i fullsatta bänkar.
Klockorna börjar ringa.
Tystnaden sänker sig över rummet.
Natten går tunga fjät....
Sjungs av tysta barnröster.
Barnen tågar in från förskoleklass till årskurs tre. Det är ett väldigt rött tåg.
Tomtar är överrepresenterade.
Men några lucior. Tärnor. Stjärngossar.
Skymtas här och där.
Den stiligaste stjärngossen.
Min älskade W sjunger med inlevelse och allvarligt min.
Det är inte för utan det börjar bränna bakom ögonlocken.
En stilla tår rinner på min kind.
Jag låter den rinna.
Bryr mig inte om att torka bort den.
Det är så fint.
E är lite missnöjd över att hon inte får vara med och sjunga.
Älskade lilla bestämda tös.

Kvällen kommer och vi klär oss i vit stass alla tre. E, W och jag.
Lucia. Stjärngosse. Tärna.
Vi beger oss ut på luciatåg.
Första anhalt.
Gårdshuset och familjen Karlsson.
Vi sjunger en sång eller två.
Bjuder på pepparkakor.
Sedan åker vi runt byn.
Delar ut julkort. Till vänner och bekanta.
Sista stopp.
Hemma hos mamma och pappa.
Vi kör hela vår repertoar.
Bjuder på lussebullar formade som W.
Precis som det ska va.

Sedan är orken helt slut.
Vi andas ut.
Fikar en stund.
Pepparkaka. Lussebullar. Must.

Ute vräker snön ner.
Ja och det verkar bara komma mer och mer.

Det blev inte som andra år.
Men det blev bra ändå.

Snöängel...

Kylan har bitit sig fast.
Den tränger genom märg och ben.
Tjocksockar på. Invirad i min röda filt.
Blickar ut genom frostkantat fönster.
Ute gnistrar snötäckt land.
Träden har fått vinterskrud.
Klädda i frostigt vitt.
Vackert. Kallt. Glimmande.

Fåglarna sitter stilla i träden.
Tyst är deras sång.
Tur för fåglarna för i år finns de många av de röda bären. Rönnbären.
Barnen har lagt frön i fågelhuset.
Som fina lilla E uttryckte det.
"Även små fåglar som kan bo här måste äta" Tänk så sant.
Och äter de gör de.
Talgoxe. Domherre.Sparv.

Vid vänners hus hittar vi en snöängel.
Jag tycker den är vacker.
I sin enkelhet.
Vittnar den om något mer.
Om det ljusa. Fina. Rena.
Tittar en stund.
Kan nästan höra vingeslag.
Står och njuter ett litet tag.
Tänker. Begrundar. Förundras.
Över julens budskap.

Frid...

Advent.
Väntans tid.
Barns längtande suckar.
"Hur många dagar är det kvar?"
Jag önskar en tid för eftertanke.

Vi tänder det första ljuset.
Mörkret känns inte lika genomträngande
Snön ligger äntligen vit på marken.

Jag och fröken E tar en promenad till kören. Kylan biter i röda kinder.
Snön knarrar under skorna.
I fönstren lyser stjärnor och ljus.
En frid infinner sig i mitt inre.
En lättnadens suck.
Ångande rök fyller luften framför ansiktet.
Längtan och förväntan.
Ljusets högtid.
Advents ljusstakarnas sken i husen.
Lyser upp min väg.

Vi tänder ett ljus i advent och minns det som en gång hänt.
Vi tänder ännu ett i väntan på något nytt.

Nu är det klippt...

Så var dagen här. Den allvarsamma.
Vi har väntat länge.
Skjutit det på framtiden.
Våndats.
Men idag så fanns ingen återvändo.
Det skulle bli gjort.
Och det skulle bli idag.
Fina fröken E stod spänt och tittade på medan jag ställde i ordning redskapen.
Hennes tidigare erfarenheter i ämnet.
Är vad man kan kalla inte så goda.
Snarare katastrofala.
Så med mjuk röst försökte jag förklara.
"Det blir bara lite jag lovar."
Hon nickar sammanbitet.
Sätter sig på stolen.
Hennes hår böljar ut över hela ryggen.
Den nötbruna färgen skimrar i lampskenet i köket.
Sanningens ögonblick är inne.
Kammen skapar reda i oredan i hennes hår. Några slingor mellan lång och pekfinger. Så händer det.
Det jobbigt oundvikliga men väldigt nödvändiga.
Klippet från saxen skär genom luften.
E håller andan. Så även jag.
Sen är det klart.
Första klippet är gjort.
E andas ut börjar skruva sig.
Är det klart snart hörs en otålig stämma efter några klipp till.
Efter det är hon inte still en sekund.
Resultatet blir där efter.
Men nu är det klippt...
Vi kan andas ut.

Pappa...

Idag är det din dag.
Farsdag.
Älskade pappa.
Tänk vad du är bra.

När jag var liten trodde jag du hade alla svar. Jag vet bättre idag.
Men du kan så mycket. Vet så mycket.
Så jag lyssnar gärna ett tag.
Om du vill berätta om din dag.

Du har alltid funnits där för mig.
Alltid ställt upp.
Skjutsat till matcher. Hejat.
Lagat min bil. Kommit med startkablar när den inte startat.
Renoverat vårt hus. Vågar inte ens räkna timmarna. Det blir för hisnande.
Kommit med goda råd. Förslag. Idéer.
Jag har kanske inte alltid lyssnat.
Även om jag nu kan inse att jag borde gjort just det. Lyssnat.
Tänk pappa vad mycket du kan.
Jag har så mycket kvar att lära.

Det bästa jag visste när jag var liten var att få "jobba" med dig i garaget. Jag tror det var för att där trivdes du där var du glad och det är du än i dag. Bland bilar. Motorcyklar. Motorer. Projekt av alla de slag. Det ska vara fart och fläkt. Du kan inte stanna av.

Så i dag pappa är din dag.
En hyllning till dig vore på sin plats.
Men Orden räcker inte till.
Pappa du är bra.
Tack för allt du gett mig.
Tack för allt du är.
Jag älskar dig.

Glitter och glamour...

Kvällens fest.
Vi firade 30 år.
En kvinnas mogna ålder.
Glitter. Glamour. Fjädrar. Paljetter.

Jag fjädrade mer än andra.
Min fjäderboa ruggade och bytte fjäder dräkt i all fart och fläkt.

Min älskade man.
Glittrade ikapp med sin guld hatt.
Det blev sent och det blev natt.

God mat. Trevligt sällskap. Filmvisning. Dansuppvisning.Tävlingar.
Tjejerna vann. Så klart.
Men till Krilles försvar vann han sin gren. Bra jobbat där.

Nu är man trött och slut.
Nu loggar denna donnan ut.

Min tappre pojke...

Igår hände det man inte vill ska hända.
Min älskade pojke gjorde sig illa.
Ett ögonblicksverk.
Han slant med kniven.
Resultatet. Ett stort sår.
W:s reaktion.
"oj mamma jag tror jag skar mig"
Det blev färd till akuten.
Lång väntan i Väntrummet.
W läste böcker.
Han var så duktig. Ingen klagan.
Sen var det dags.
En tapper och modig kille.
Mottog beskedet om att det skulle behöva sys med ett sammanbitet lugn.
Att få bedövningen var nog värst.
Jag fick påminna honom om att andas.
Men han var så duktig.
Och jag var en stolt mamma.
Stolt över hur han tog allt det jobbiga och bemötte det på ett så fantastiskt bra sätt. Han bet i hop. Accepterade.
6 stygn fick doktorn sy.
W tyckte att det var bra.
"6 lika många år som jag är"
Min tappre pojke.
Efter en senare kväll än planerat färdades vi trötta hemåt under stjärnklar himmel.
Innan vi gick in där hemma pekade vi ut stjärnbilden "Cassiopeja" som har formen av ett W.
Som vår allas favorit W.

Det är mörkt nu...

Det är mörkt nu.
Bläcksvart.
Jag är inte rädd för mörkret.
Men det skymmer sikten.

Dagarna blir kortare.
Ljuset mer frånvarande.
Trädens grenar sträcker ut sig till långa skuggor i gatlampors sken.

Jag har reflexvästen på.
Signalerar. Här är jag!
Men är det någon som ser.
Någon som bryr sig.

Det är mörkt nu.

Bästa stunden...

Bästa stunden på veckan.
Lördagsfrukost med familjen.
Lugn och ro. Ingen stress.Tillsammans.
Kaffe. Smörgås. Choklad. Frukt. Gott.
Njuter.Lyssnar till barnens resonemang.
Kör helgfrågesporten i tidningen med K Funderar. Har teorier. Vinner. Oftast.
Värdefull tid. Väl investerad.

Det bästa med att åka bort.
Som i helgen.
Borta lördag till söndag. Jobb.
Är att få komma hem och mötas av två väldigt kramsugna barn.
Som man kan längta efter dessa kramar. Älskade kramsugna barn.
Ni gör min dag.

Fina stunder. Som förgyller livet.
Är tillsammans med vänner.
Vi delar livet.
Stöttar. Tröstar. Skrattar. Gläds. Pratar. Fikar. Ventilerar. Vrider och vänder. Gråter. Hoppas. Drömmer. Suckar.
Ni älskade vänner får mig att orka lite till. Vara den bästa version av mig som jag kan vara. Tacksam.

Innan jag sluter mina ögon om kvällen.
Knäpper jag mina händer.
En enkel bön. Ibland somnar jag mitt i.
Värdefullaste stunden på dagen.
Tillsammans med Gud.

De bästa stunderna.
Är utan tvekan.
Med nära och kära.
Familj. Vänner. Gud.
Vara tillsammans. Mötas. Dela livet.

Jag och E bakade kladdkakecupcaces efter att E sett " Fixa rummet" och blev inspirerad. Vi hade en mysig stund tillsammans. Goda blev de också.
O

Längtan...

I dag föddes en längtan.
Den föds varje år.
En längtan efter jul.
I år kom den oväntat.
Den överrumplade mig.
Då jag denna vackra höstmorgon.
Vandrade i skogen.

Natten har varit kall.
Allt är inbäddat av ett frostigt skimmer.
Vackert. Skört. Gnistrande.
Löven är frostigt frasiga och prasslar under mina stövlar när jag går.
Jag andas in den kalla friska luften.
Doften av skog fyller mina lungor.
Härligt!
Jag plockar lite granris.

Njuter av en stund för mig själv.
En stund med mina tankar.
Tankar som stiger uppåt.
Jag fylls av ett lugn.
Känner stressen rinna av mig.
Fascineras av den underbara konsten. Konsten som frosten bildar.
Hur vackert den reflekteras i solen.
Jag vill bli mer som frost tänker jag.
Njuter en stund till.
Längtar till julen.
Det här blir nog en bra dag.

I väntan på snö...

Idag började det.
Väntan på snö.
E tittar förväntansfullt ut genom fönstret.
"Jag bara tittar så jag ser ifall att det skulle börja snöa"
Fina fröken E.
Väntade länge. Ingen snö kom.
Men ryktet går.
"Snön kommer imorgon, det sa de på skolan, så den kommer inte för än då" Konstaterar W.
Minns själv väntan på första snön.
Skidåkning på fruset gräs.
Det är något magiskt med första snön.
Flingor som sakta singlar ner.
Allt det gråa och trista.
Täcks med något vitt. Nytt. Fräscht.
Välkommen snö.
Kan dock dröja någon dag än.

Men här hemma fortsätter barnen vänta på att den första snön ska börja falla.

E tittar och tittar, men ingen snö så långt ögat kan se.

Framåt...

Glimten av ett liv.
Ett liv i rörelse.
Konstant rörelse.
Framåt.
Ett steg i taget.
Mitt liv.
Mitt liv som det är just nu.
Präglat av rörelse.
Framåt.
Höstmörker. Blöt asfalt.
Många tankar.
Lätta steg.
En riktning.
Framåt.
Mål: Okänt.

Vardags trassel...

Satt och drack mitt kaffe.
Plötsligt blev insikten väldigt klar.
Dagarna går. De går snabbt.
Veckorna planeras.
Jobb. Skola. Fritidsaktiviteter. Möten.
Sen snurrar det på.
Men det jag helst av allt vill.
Vara med de jag tycker om.
Det hinns knappt med.
Hur tokigt är inte det.
Mina barn växer upp.
Jag missar större delen.
Brukar se filmer ( gillar filmer)
Irritera mig på klyshiga föräldrar som bara inte ser sina barn utan är helt uppe i sitt.
Som den vuxne Peter Pan i Hook.
Idag kom den skrämmande sanningen.
Jag är precis likadan.
Hemska tanke.
Detta är mitt liv. Mina barns liv.
Livet är det som rusar förbi. Hejdlöst.
Det är inte bara en massa scheman som ska passas i hop.
Så här får det inte vara.
Det kan inte vara så här det ska va.
Eller?
Jag är så uppe i planerandet för att få allt att gå ihop att jag inte ens har tid att leka tebjudning med älskade E.
För när jag tänker på idag.
Vilken var den bästa stunden.
Jo läxläsning med barnen och sedan Lusenspel för hela familjen.
Relationer. Så viktiga. Livsgivande.
Dock glad för min insikt.
Det betyder att man kan göra något åt det. Och det ska jag.

Foton på mina två sötnötar.

Jättar i mitt liv...

Tanken kom till mig idag.
Vad fint jag har det.
Trots att det invaderas av jättar ibland.

Visst E hade en av sina tjurigaste dagar på länge. Men vilken tur att jag har henne. Tänk vilken viljestark tjej vi har.
Hon kommer att ha användning av det en vacker dag.
Söta lilla tjuriga fröken E.

Fina underbara W. Hade en av sina bättre dar på länge. Glad, positiv och hjälpsam var hans ledord idag.
Han är så klok ibland. Jag upphör aldrig att förvånas.

Min älskade man har haft en tung vecka. Det gör ont i hela mig att se honom lida så. Samtidigt är jag så glad att jag har honom vid min sida.
Vad skulle jag göra om han inte fanns.
Ibland blir tanken för jobbig att bära hur nära det egentligen var eller är.
Tacksam för varje dag som vi får tillsammans.

Jag dras med en förkylning.
Den vägrar släppa sitt grepp.
Rädd för att ens andas på K.
Vill inte att han ska bli sjukare.
Försöker frambringa kraft och ork.
För att starta upp ännu en arbetsvecka
Trivs på jobbet men inte med min nya arbetskamrat "dunderförkylning".

Regnet fortsätter ösa ner.
Samt strömma eller snarare forsa in i vår källare.
Trevligt. Nä inte särskilt.
Men man får se det från den ljusa sidan. Vattnet passerar mest för att sedan fortsätta ner i golvbrunn och avlopp. Vi kanske får lite renare källargolv om inte annat.

Så vad lärde jag mig idag.
Även om det känns som om vi har många jättar som Goliat att slåss mot i våra liv. Oavsett vad det är eller hur stora de är. Så finns det någon som är större. Så även om jag känner mig liten som David så vet jag att jag står inte ensam.

Sur fröken E tjurar ute i regnet och en munter W får en hårklippning på salong K3. Det var vår dag det.