onsdag 29 februari 2012

Vardagslyx...

... är att äta en tidig lunch.
I lugn och ro.
Njuta. Slappna av.
Då orkar man så mycket mer.
Gott var det.

Våren kom idag.
Med solsken. Värme. Fågelkvitter.
Jag tog en liten promenad.
Rensade tankarna.
Kändes bra.
Idag blev en riktigt bra dag.

måndag 27 februari 2012

Stark...

Tänker att jag måste vara stark.
Jag kan nog verka stark. Ibland.
Skenet kan bedra.
Jag känner mig så liten och svag.
Just idag. I dag är jag svag.
Ändå måste jag vara stark.
För imorgon är också en dag.
En ny dag med allt vad det innebär.

Tänkte på bilder från i sommar.
Bilder på glada barn.
Starka barn det har minsann jag.
Bilder som gör mig glad.
Styrkan kommer åter.
Tack älskade barn.
Era leenden bländar mig.
Ni är min styrka idag.

fredag 24 februari 2012

Ett sista farväl...

... till en underbar person.
Fantastisk människa.
Inspirerande kvinna.

Hon var en stor förebild för mig.
Hon var en glädjespridare.
Alltid ett leende på läpparna.

Intensiv.
Kreativ.
Innovativ.

Hon hastigt lämnade oss.

Hon hade så mycket kvar att ge.

Livet kan kännas orättvist just då.


Idag samlades familj och vänner.
Mindes. Grät. Delade sorgen. Tillsammans.
Samtidigt hyllade vi henne.
Hyllade livet.
Det liv hon levt.

Tårar som rinner.
Ros i knät.
Ett sista farväl.



torsdag 23 februari 2012

I väntan på...

Kall. Stel. Opersonlig. Kal.
Så kan man beskriva vänthallen.
Vänthallen på Umeå universitetssjukhus.
Full av liv. Livsöden. Möten.
Är ett annat sätt att beskriva den.
Sitter. Iakttar. Funderar. Väntar.
Väntar lite till.
Var och varannan springer med take away koppar fyllda med kaffe från Kahls. Andra (som jag) sitter och petar på sina telefoner. Andra läser. Vissa inne i intressanta samtal med någon i stolen bredvid eller i telefon. ( alla samtal är kanske inte så intressanta men det är roligare att tro det)
Fascinerande. Så många människor. Så många livsöden.
Antingen för upptagna med sitt eget eller upptagna med att verka upptagna.
Vissa bara sitter. Tittar. Iakttar. Tänker. Dagdrömmer.
Tankar som virvlar iväg.
Eller som mannen bredvid mig ett "orginal" som häller mynt från den ena handen till den andra om och om igen. Skrammel.
Små surr. Barnskrik. Glada till rop och skratt. Och mitt i allt möts vi människor. Oavsett om vi vill eller inte. En dag som den här.
I vänthallen.
Jag väntar fortfarande.

onsdag 22 februari 2012

Allt det vackra...

Det som finns i mitt liv.
Det som finns runt omkring mig.
Ibland blir jag övervädigad.
Överväldigad av allt det vackra.

Tysnaden en tidig morgon.
När man cyklar på fuktig grusväg.
Knaster under hjulen. 
Daggen hänger som diamanter,
 gnistrar i morgonsolen.
Någon enstaka fågel som kvittrar.
Doften av fuktigt gräs.
Frisk, svalkande vind i håret.
Vackert. Sårbart. Underbart.

Det vackra i omtanken från en vän.
När ord inte behövs, man bara vet.
Handen på axeln. Kramen. Blicken.

Det vackra i ett hjärtligt barnskratt.
Bubblande. Kiknande. Härligt.

Tulpaner på köksbordet.
Vackert att titta på.
Vackert för att min man köpte dem
av kärlek till mig.
Mina favorit blommmor.
Vita. Gröna. Skira. Vackra.


Det vackra i min vardag denna vecka.
Min tandlöse son.
Den lossnade äntligen.
Tanden.
Som orsakat så mycket problem.
Tänk att nått så litet.
Kan vara så stort.
Hela familjen var engagerad.
K hotade med att ta till tången om
inte W drog ut den.
Då W mer eller mindre matvägrade.
Ut skulle den.
E grät. Hon tyckte synd om W.
"Pappa inte tången, det får man inte.
Inte ens med den blommiga fina"
Lungnade ord från mamma.
"Pappa skojar"
Barn som pustar ut.
Ett rött gelehjärta.
Dan efter allahjärtansdag.
Blev tandens öde.
Ingen var gladare än W.


lördag 18 februari 2012

Jag skrev en gång en bok....

till mina vänner....den sammansattes när jag var 22 år baserat på dagboksanteckingar under fyra år...
Här ska ni få ta del av delar ur två kapitel.

Den första dagen...
"Det här ska bli den bästa dan i mitt liv. Den första och den största dan i mitt liv. "Marie Fredrikssons låt "Den bästa dagen" ekar i mitt huvud. Den säger så mycket som jag så ofta tänker, att det här ska bli den första dagen i resten av mitt liv, det ska bli den bästa! Man har så mycket tankar om hur allt ska vara, precis som om man levde i en film. När man går på gatan på väg ner mot stan, det är tidig höst, solen skiner och löven blåser från träden. Det är som ett enda stort färgspel. Då kan man i sitt inre höra precis vilken musik som skulle eka i biosalongen, en låt som "Den bästa dagen". Då kan man känna att man fylls av ett rus, ett kärleks rus, en hyllning till livet. Hur man vill insupa allt som livet kan ge, en inspiration som växer sig så stark. Att man faktiskt vill göra nått av sitt liv och den här dagen, dagen då det ska ske, men tyvärr så är det ofta så att just då blir det en repa på skivan och innan kvällen är man tillbaka i sitt gamla liv igen. Ingen musik som fyller det stora tomrum som är mitt så kallade liv.





Dagar av möten...

I det här kapitlet vill jag mest bara förstärka den otroligt viktiga betydelsen med möten och vilken inverkan det kan ha på ens liv. "För att ett möte ska bli möjligt, måste två männiksor stanna upp på sin resa och för en stund vara beredda att missa allt annat" (okänd).
För att mötas så måste man stanna upp och titta sig omkring och faktiskt se den andra människan. Det finns många olika sorters möten, men det viktigaste är ändå att man tar sig tiden, så att det faktiskt kan ske ett möte. I detta kapitel ska jag berätta om ett möte som påverkade mig väldigt starkt...

Flicka i röd regnkappa
En liten flicka i röd regnkappa drog åt sig min uppmärksamhet. Hon satt där i det regniga höst mörkret, med endast en trasig gatulampa som stod och blinkade var hennes ljus. Hon bara satt där. Hennes blöta hår hade kletat sig fast på ena kinden. Vad gjorde hon? Jag gick lite närmare av ren nyfikenhet. Nej, hon gjorde inget, hon bara satt där på en sten och tittade ner i en vattenpöl. Där regndropparna plaskade ner och utgorde ett eget litet skådespel. Vad var det hon tittade på? Jag var så nära nu, visste inte om jag skulle vända och bara gå där ifrån, men min nyfikenhet fick mig att gå närmare. Vad var det hon gjorde? Hon måste ha hört mig för plötsligt så tittde hon upp och jag såg rakt in i hennes stora bruna ögon. Jag hajade till, så pass att jag stannade mitt i ett steg. Förundrad. Hur kunde dessa ögon tillhöra en liten flicka? Så sorgsna, så kloka, så fyllda med smärta. Jag bara stod där och stirrade. Plötsligt insåg jag att jag höll andan, jag vågade inte andas. Det vara som om tiden stod stilla och jag ville att den skulle det, för jag visste inte vad jag skulle tro, tycka, reagera, göra. Allt var bara tyst. Det enda som hördes var regnet och klicken från den trasiga gatulampan. Hon tittade fortfarande på mig och jag kunde inte slita blicken från dessa två ögon. Vad var det med denna flicka som farsinerade mig så? Jag kunde bara inte sätta fingret på det. Jag ville så gärna säga något, men tungan var som fastguten, inte för att jag visste vad jag skulle säga heller.Hon vände bort sin blick och tittade ner igen samtidigt som hon petade försiktigt på sina gula stövlar. Jag bara stod där och iakttog och började känna ett visst obehag, borde kanske gå vidare men mina fötter var som fastvuxna det var nått som höll mig kvar. Vad var det med denna lilla flicka i röd regnkappa som satt här en regning oktober kväll? Började sakta fundera var hon kom ifrån, så inne i mina egna tankar, märkte jag inte att hon ställt sig upp. Men när jag väl upptäckte det så såg jag att hon ivrigt letade efter något i hennes lilla ficka. Hon drog upp en lapp och räckte den försiktigt till mig, medan hon tittade på mig med ett par vädjade ögon. Regndropparan föll på den lilla lappen så att bläcket suddades ut, men jag kunde utläsa en adress som inte alls låg så långt här ifrån. Så jag frågade försiktigt om hon ville att jag skulle visa henne vägen dit. Då. För första gången öppnade hon sin mun och ut kom några försiktiga ord som jag inte alls kunde förstå. Panik! Den lilla tösen pratade inte ens svenska. Så jag log lite försiktigt och tänkte: Ja men hon måste ha fått adressen av någon anledning. Så sprack hennes vackra ansikte upp i ett leende, precis som om hon visste vad jag tänkte och hon stack försiktigt in sin lilla och mycket kalla hand i min och tittade på mig som om hon ville säga "Ska vi gå då" Så där gick vi hand i hand i regnet. Ingen sa nått vi bara gick och plötsligt kändes mörkret inte lika påtagligt som förut. Hon tittade upp på mig då och då, för att på nått sätt försäkra sig om att jag var kvar. Efter en stund när vi nästan var framme måste den lilla flickan kännt igen sig, hon nöp hårdare i min han och började ta snabbare steg. Vi gick in i ett gamalt hyreshus och en trappa upp. Där ringde flickan på en dörr och efter en liten stund öppnade en kvinna med ögonen fulla av tårar och fullkomligt kastade sig över mig och flickan. Jag blev så förskräckt att jag bara stod där och lät det ske. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Så plötsligt mellan kvinnans alla kramar och pussar skymtade jag en man, även han något rödgråten, inte lika uppenbart. Han gick bara försiktigt fram till filckan och stod och tittade på henne, för att efter en stund försiktigt lyfta upp henne i luften och brister ut i ett så hjärtligt skratt att jag fick gåshud. Man kunde inte annat än le. Sen så kramade han om henne, så underbart att se. Jag bara stod och insöp och delade all denna glädje. Kvinnan hade börjat prata med mig antagligen på samma språk som den lilla flickan. Jag bara stod där som ett frågetecken och försökte på egelska säga " sorry I don´t understand" Då vaknade pappan till och med flickan på armen förklarara han på lite knacklig engelska att de just flyttat hit för tre dagar sedan och att den lilla flickan heter Shamira(vet inte om det stavas så). Han berättar vidare att hon varit borta i flera timmar och att de inte kunnat hitta henne och att Shamira nu hade berättat att hon inte kunnat hitta hem. Jag bara log och nickade, sa inte så mycket och förstod att det var tur att vi hittat hit. Shamira hoppasde raskt ner från sin pappas famn och sprang in i lägenheten och efter en stund kom hon tillbaka med ett vykort som hon sträckte fram till mig, med ögon gnistrande av förväntan. Det var ett par hjärtan på vykortet, jag blev så glad, har nog aldrig blivit så rörd. Så jag böjde mig ner och gav henne en kram. Sen så tackade jag för mig och gick där ifrån med ett leende på mina läppar. Vandrandes i regnet en mörk, regning, oktoberkväll.

Så nu blev detta ett långt inlägg, för er som orkade läsa ända hit, hoppas ni tyckte om det.

måndag 13 februari 2012

Oraderbar ...

I dag sken solen. Härligt.
Kraften kom tillbaka i kropp och själ.
Fick ett glatt besked idag. Glad.

Fika på stan med mor och bror. Trevligt. Det händer inte så ofta.
Min latte var god. Med smak av choklad.

Storhandling stod på programmet idag.
Kundvagnen blev full. Mitt konto tomt.
Så nu har vi mat på bordet denna vecka. Känner mig tacksam.

Smög in till barnen fast än de somnat.
Pussade på kinden. Viskade "god natt".
Mina älsklingar.

Älskade barn, hostar ikapp.
W har feber. Hög feber. 39 grader hela helgen. Men han är tapper. Kämpar på.

Jobb imorgon. Mycket på schemat under veckan. Stress. Mycket stress.
Jag tänker: "Jag hinner det jag hinner. Varken mer eller mindre. Det måste räcka." Tanken suddas fort ut när pulsen börjar ökar och tankarna snurrar och arbetet är igång. Kanske jag ska försöka skriva den med en permanent penna så den inte kan suddas ut. Tanke. Oraderbar. Är det ens ett ord.
Ett norrländskt med o. Det måste vara ett bra ord. Oraderbar. Ett nytt ord har fötts ikväll. Oraderbar.
Min tanke ska bli oraderbar.

onsdag 8 februari 2012

Tankeliv...

Tankar aldrig tänkta.
Tankar. Jag tänker att jag vill tänka positivt.
Jag tänker att det måste gå vägen. Ändå finns så många tankar som inte alltid blir som jag har tänkt mig. De dyker upp som ryska ubåtar och går på grund. De ligger kvar. Skaver och gnager.
Det står skrivet "Det ditt hjärta är fullt av talar munnen".
De orden har följt mig de senaste veckorna.
De orden har fyllt mina tankar. Fyllt dem till bredden.

Tankar som speglar vårt innersta.



tisdag 7 februari 2012

Brev...

Idag fick jag brev.
Ett brev från bästa W.
Jag blev glad.
Jag blev rörd.
Det kom en liten tår.
En tår av lycka och tacksamhet.
För vem kan inte känna så,
när man läser vad som står.


Underbara lilla E ger mig kramar innan hon somnar.
"Mamma du fick alla mina kramar, nu får du ge några till mig"
Ingen har så goa kramar som söta lilla E.
Sov sött, dröm fina drömmar.
Jag stryker ditt hår en stund innan du somnar.


Tänk vilka fina barn jag har.

Fantastiska dag...

Morgon. Kallt. -32.
Upptäckt. Glömt ställa in bilen i garaget.
Ingen motorvärmare kopplad.
Den startar. Fantastiska bil.
Den valde att tjäna mig väl idag.
Idag ler Guds skapelse i all sin glans.
Kallt. Gnistrande vitt. Solen strålar.
Jag kör efter skogskantade vägar.På väg på jobb.
Känner mig tacksam. Glad. Lite trött.
Slås av den häpnadsväckande skönheten i iskallt solsken.

fredag 3 februari 2012

Kreativitet

Kallt ute. Lång dag inne.
Vi låter kreativiteten flöda.
Vi målar barnen och jag.
Underbara ord som sägs.
Det är så rolig att bara sitta och lyssna.
Lyssna på deras kloka ord.
Sen total tystnad och koncentration.
Med tungan rätt i mun skapas mästerverk.
Det blir kladdigt. Ja, mycket kladdigt.
Men roligt är det och jag njuter.
Nu blir det fredagsmys.
Här får ni njuta av några av våra alster.





E:s alster "Sol, blommor och en kanin"


Mitt alster "Sommar blomster"



W:s alster "Gubbe som blir hämtad av rymdskepp"



Och lite kladdigt blir det allt...

Låten...

... Som fått ge namnet till min blogg.
Är skriven av en fantastisk låtskrivare och sångerska
Liza Lundkvist.
Hennes låtar och texter har funnits med mig ända sedan slutet av 90- talet. Och har sedan dess spelat en stor roll i mitt liv.
I alla skeenden har hennes musik funnits där, uppmuntrat, stöttat och ibland även fungerat som vägledning. Ibland satt ord på känslor jag inte själv kunnat beskriva.
Finns mycket att säga och många ord ...
...Idag låter jag hennes ord få tala för sig själv...

Vardagsvals

När dörren slår igen
Är klockan mycket
Och frukosten står kvar
Som många andra d'ar
Med liten hand i stor hand
Uppför backen
Med trötta tunga steg
På blöt och moddig väg

Lever du
Så lever jag
En dag till
Lever du
Så lever jag
Sida vid sida
Tills solen går ner

Vi gör så gott vi kan
Och vi gör mycket
Vi har varann idag
Än är det du och jag
Med liten hand i stor hand
I nattens timma
Står insikten klar
Vi har det bästa kvar

Allt jag har är mina händer
Jag kan smeka dig en stund
innan du somnar
Allt jag har är mina sånger
Om du vill höra

Så en av hennes sånger , mitt liv, så här har jag det i dag.
Hennes låtar spelas här hemma hos oss idag och jag mår bra.
Även om det bara är idag.
Så mår jag bra.















torsdag 2 februari 2012

Kallt ute, varmt inne...

Ute är kallt. Riktigt kallt.
Vi håller oss inne E och jag.
Inne är det varmt.
I mitt hjärta är det varmt.
Vad kan det annat vara när E säger:
" Mamma du är det bästa för mig"
Sen rynkar hon lite på näsan på sitt vis och säger:
"Speciellt när jag är sjuk, vi delar med oss
 och tar hand om varann du och jag"

Hon fin min lilla E.
Min älskade lilla E.

Hon har fantasi hon.
Idag är hon kreativ.
Hon målar. Hon målar fint.
Blommor och fjärilar.
Det är vad det ska bli.
Rosa ska det va.
För det tycker hon är bra.
Underbara lilla E.