Året som gått...

2012
Snart till ända.
Vi. Jag och min familj har varit med om mycket.
Livets skönhet och skörhet har varit tydligt
Mitt starkaste minne.
Är insikten om att hoppet aldrig överger.
Vårt liv har varit med om snabba vändningar från djupaste förtvivlan till glädje och hopp.
Med oss i det har vi haft våra vänner och familjer. Tänk vad fina de är.
Vad skulle vi göra utan dem.
Kärlek. Omtanke. Styrka.
Allt har de skänkt oss.
Tacksam. Är så fruktansvärt tacksam.
Underbara människor.

Friden.
Den har infunnit sig när vi vart ute med båten i vår vackra norrlandsskärgård.
Kluckande båtar. Varma soliga dagar.
Bad. Vänner. Glada skratt. Lekande barn.
Fiske från bryggan. Ett napp eller två.
Storslagna vyer. Pinnbröd i mängder.
Sena kvällar i midnattssolen.

Året har även bjudit på många fantastiska födslar och små underverk som vi fått lära känna. Men även saknad efter de som lämnat oss alldeles för hastigt efter tragiska omständigheter.
Mina tankar går speciellt till dem som förlorat sin mor och fru då nu snart ett år har gått.

Nytt jobb blev det.
Trivs det gör jag.
Hoppas på många trevliga år där.
Och där och där och där och där.
Då jag åket runt både här och där.
Mest hela tiden.
Fina barn och underbar personal.
Det är vad som möter mig varje dag.
Tänk vad man kan ha det bra.

En av de saker som smärtar mig mest från året som gått är förlusten av goda och underbara vänner.
Saknaden är stor. Ibland känns den för stor för att orka bära. Så jag lägger av mig den ryggsäcken och gömmer den i skåpet. Men när ingen ser är jag där och lyfter på locket. Längtar. Önskar. Att det fanns en väg en väg till försoning. Jag kommer aldrig sluta hoppas. Min dörr står alltid öppen om de någon gång skulle knacka på igen.
Lärdom. Relationer är svårt. Men ibland måste man stå för det man tror på även om det gör ont. Så ont.

Vad jag önskar för 2013.
Ett år tillsammans med familj och vänner.
En friskare man.
En ny insikt eller två.
Så jag blir lite klokare även nästa år och några erfarenheter rikare.

Mitt år i bilder.

Kanske har jag berättat...

Det finns en soffa.
Den är ärtgrön och gjord av trä.
Den står på stranden vid klubben.
Det står en text på den.
"FARMORS SOFFA"
Tror jag att det är.
Undra vilken historia den bär.

Ibland tar jag bilen kör dit ut.
Till Klubben.
Många barndomsminnen bor där.
Skattjakt och pirater. Bad, lek och skratt.
Jag tar av mig skorna.
Känner sanden under mina fötter.
Varm. Len. Följsam.
Vandrar längs vattenbrynet.
Vågorna sköljer sanden från mina tår.
Svalkande. Flyktigt. Suddar ut mina spår.
Havsluften fyller mina lungor.
Jag andas sakta ut.
Vinden fläktar mot min kind.
Blicken vilar vid horisonten.
Dess ogripbara rand.

Plötsligt står den där.
Bland vass och strån.
En ärtgrön soffa med text på.
Texten förbryllar. Får mig att undra.
Vem var hon. Tyckte hon om att sitta här.
Som jag och blicka ut över havet.
Rensa tankarna en stund.
Eller tänka de tankar som behöver stillhet.
De som störs ut av livets brus.
När allt bara rullar på.

Ibland sitter jag en lång stund.
Ibland vänder jag innan jag ens kommit fram. Jag antar att ibland blir det bara så.
Som med så mycket i mitt liv.

Det var nått jag kom att tänka på ikväll.
Men jag vet inte om jag tidigare berättat.
Om den ärtgröna soffan vid havet.
Den jag brukar sitta på.

Jul jul strålande jul...

Julaftonsmorgon väcks jag av sjungande barn och man med paket i famn.
Mysigt.
Förväntansfulla barn öppnar sina paket under granen.
Ögon som tindrar i morgonens dova ljus.

Efter snöiga skogsvägar kantade med snötyngda träd åker vi mot Mockträsk.
Men först ett stopp i Klöverträsk.
Där blir det dopp i gryta.
Utanför passerar häst och släde.
Julstämningen har infunnit sig.

Kalle står på tur i Mockträsk.
Barnen trängs i soffan.
Jag och svägerskan plockar fram julmaten.
Du härliga tid vad mycket mat.
Gott. Gott. Gott. Var det.

Våra små Madicken töser väntar spänt på tomten. Hoppar upp och ner.
Tillslut kommer han äntligen.
Väntan är över.
Alla får varsitt paket. Tomten får kramar.
Paketen under granen delas ut.
I år går det lugnt till. Skönt.
Sitter och njuter. Ler för mig själv.

Av julklappsöppning blir man kaffesugen.
Efterrätt. Cheesecake. Glass. Rån.Bär.
W bygger molnfabriken från hemstaden i efterrätten. Ett konstverk. Han är fin han.

Kvällen avrundas med sällskapsspel.
Vinner det gör jag och W.
Han är nöjd över det.

Vägen hem blir fin.
Barnen somnar snabbt.
Utsikten från fönstret är magisk.
Det får mig att tänka på Julens budskap och varför vi firar. Tanken gör mig varm inombords.
Det är mysigt med gran.Julklappar. julbord. Kalle. Men det finns något viktigare än så något som räcker året om.
Det ägnar jag en tanke eller två i vinternatten på väg hem.
Glad över att jag fått fira jul med hela min lilla familj.
Gemenskapen. Kärleken. Värmen.

Vad som egentligen är viktigt...

Hade ett fint samtal i dag.
Med en underbar människa.
Stark. Klok. Strålande. Vacker.
Hon sa så mycket fint.

Hon talade om hopp. Drömmar. Tro.
Tron på något mer.
En person som själv drabbats av sorg
Att förlora den man älskar.
Alldeles förtidigt. Oväntat. Tragiskt.
Plötsligt lämnad. Två små barn. Själv.
Smärtsamt. Orättvist. Sorgligt.

Ändå talar hon om lyckan.
Lyckan att ha fått älska.
Lyckan att fått känna äkta kärlek till en annan människa. Den stora kärleken.
Delat den med någon.
Jag blir rörd till tårar.
Beundrar denna fantastiska kvinna.
Hennes styrka. Mod att leva vidare.

Allt detta får mig att tänka på vad som egentligen är viktigt.

Som när E kommer till mig ikväll.
Ger mig en puss på näsan och säger:
"Sötnos" hon är fin min fröken E.

Älskade W. Vi pyntar granen. Han vill ha pepparkakor och polkagrisstänger i granen. Inte vad jag hade tänkt.
Men visst får han det.
Det är just det som ger guldkant till stunden. W blir nöjd och sjunger med i favorit julsången. "Tomten jag vill ha en riktig jul" med Måns Zelmerlöv.
Ja jag vet. Men det är nog det jazziga storbands stuket han gillar.
Min lilla Sötnöt.
Sen pyntar han sin egen gran.
Iförd egenhändigt gjord kungakrona.

K orkar inte stå. Smärtan är för stor ikväll. Men sitter ner och hänger glittrande guldstjärnor i granen.
Berömmer barnen. Hur duktiga de är på att göra granen fin.
Och fin. Ja det är han min man.

Det är de stunderna som är viktiga.
De små. Vardagliga.
De som vi delar med dem vi älskar.
Det är de stunderna som i slutändan betyder nått.
De är de stunderna som får mig att le.

Inte som andra år...

Idag. 13 december.
Lucia kommer med ljus i hår.
Lyser upp vår mörka vintervärd.

Äter frukost i skenet från fladdrande ljus.
Tänker tankar i hisnande fart.
Det är mycket nu.
Men blicken är stilla och trött.
Snart vaknar barnen.
Njuter av tystnaden ännu en stund.

W har luciafirande i kyrkan idag.
Jag och lite sjuka fröken E åker och tittar.
K är sjukare än så och måste stanna hemma. Tråkigt att han missar ännu en grej. Men som han mår så vet jag att det inte går. Nä det går inte alls.

Det är vackert i kyrkan.
Högtidligt. Fint. Ljust.
Ett stilla sorl i fullsatta bänkar.
Klockorna börjar ringa.
Tystnaden sänker sig över rummet.
Natten går tunga fjät....
Sjungs av tysta barnröster.
Barnen tågar in från förskoleklass till årskurs tre. Det är ett väldigt rött tåg.
Tomtar är överrepresenterade.
Men några lucior. Tärnor. Stjärngossar.
Skymtas här och där.
Den stiligaste stjärngossen.
Min älskade W sjunger med inlevelse och allvarligt min.
Det är inte för utan det börjar bränna bakom ögonlocken.
En stilla tår rinner på min kind.
Jag låter den rinna.
Bryr mig inte om att torka bort den.
Det är så fint.
E är lite missnöjd över att hon inte får vara med och sjunga.
Älskade lilla bestämda tös.

Kvällen kommer och vi klär oss i vit stass alla tre. E, W och jag.
Lucia. Stjärngosse. Tärna.
Vi beger oss ut på luciatåg.
Första anhalt.
Gårdshuset och familjen Karlsson.
Vi sjunger en sång eller två.
Bjuder på pepparkakor.
Sedan åker vi runt byn.
Delar ut julkort. Till vänner och bekanta.
Sista stopp.
Hemma hos mamma och pappa.
Vi kör hela vår repertoar.
Bjuder på lussebullar formade som W.
Precis som det ska va.

Sedan är orken helt slut.
Vi andas ut.
Fikar en stund.
Pepparkaka. Lussebullar. Must.

Ute vräker snön ner.
Ja och det verkar bara komma mer och mer.

Det blev inte som andra år.
Men det blev bra ändå.

Snöängel...

Kylan har bitit sig fast.
Den tränger genom märg och ben.
Tjocksockar på. Invirad i min röda filt.
Blickar ut genom frostkantat fönster.
Ute gnistrar snötäckt land.
Träden har fått vinterskrud.
Klädda i frostigt vitt.
Vackert. Kallt. Glimmande.

Fåglarna sitter stilla i träden.
Tyst är deras sång.
Tur för fåglarna för i år finns de många av de röda bären. Rönnbären.
Barnen har lagt frön i fågelhuset.
Som fina lilla E uttryckte det.
"Även små fåglar som kan bo här måste äta" Tänk så sant.
Och äter de gör de.
Talgoxe. Domherre.Sparv.

Vid vänners hus hittar vi en snöängel.
Jag tycker den är vacker.
I sin enkelhet.
Vittnar den om något mer.
Om det ljusa. Fina. Rena.
Tittar en stund.
Kan nästan höra vingeslag.
Står och njuter ett litet tag.
Tänker. Begrundar. Förundras.
Över julens budskap.

Frid...

Advent.
Väntans tid.
Barns längtande suckar.
"Hur många dagar är det kvar?"
Jag önskar en tid för eftertanke.

Vi tänder det första ljuset.
Mörkret känns inte lika genomträngande
Snön ligger äntligen vit på marken.

Jag och fröken E tar en promenad till kören. Kylan biter i röda kinder.
Snön knarrar under skorna.
I fönstren lyser stjärnor och ljus.
En frid infinner sig i mitt inre.
En lättnadens suck.
Ångande rök fyller luften framför ansiktet.
Längtan och förväntan.
Ljusets högtid.
Advents ljusstakarnas sken i husen.
Lyser upp min väg.

Vi tänder ett ljus i advent och minns det som en gång hänt.
Vi tänder ännu ett i väntan på något nytt.