Höst

Hösten

Jag älskar hösten.

Anledningarna är många.

Det känns som om allt börjar om på nytt.

Man får en en ny chans.

Jag får en längtan efter att köpa skolmateriel. Fast än jag slutat skolan för länge sen.

Lukten av ny vässade pennor.

En ny start helt enkelt.

Men det jag älskar mest är färgerna.

På träden. Marken. Himlen.

När Aspen lyser i brandgula nyanser.

Löven rasslar i höstvinden.

Ibland känns det som om höstens vindar gör allt för att blåsa löven av träden.

När jag var liten brukade jag älska att hoppa runt bland virvlande löv riktigt blåsiga höstdagar.

I min fantasi trodde jag att om jag hoppade nog högt kunde jag lyfta och flyga med som löven.

Lite som i trolltider ( julkalendern )

Där Tova sjunger" tjooo för vinden..."

Röda. Gröna. Gula. Orangea.

Löven är så vackra i alla former och färger. 

De får mig att andas lättare.

Dra in den härliga höstluften.

Höstluften som luktar så gott.

En blandning mellan dagg och skog.

Hösten är också skördens tid.

Det är få gånger som jag önskar att jag var mer husmor än jag är som på hösten.

Alla dessa fantastiska råvaror som skördas. Jordens guld.

Potatis. Morötter.Kålrot.

Det är så gott med rotsaker.

Rostat i ugn. I pannkakan. Som mos.

Eller varför inte råa och doppa i dipp.

Jag önskar jag kunde mer.

Skogen. Underbara skog.

Där växer svamp och bär.

Plockas både här och där.

Tyvärr hann vi inget plockande i år.

Bär får vi allt vara utan i år.

I alla fall de vi plockat själv.

Svamp har jag inte vågat mig på än.

Kan alldeles för lite.

Kan se mig själv. 

Med svampkorg i den ena handen  och svampboken krampaktigt hållen i den andra. Svampkniven har jag förlagt.

Sen kan jag ana Farbror Melkers nynnande om kantarellen i bakgrunden och med mitt lokalsinne går jag väl vilse precis som han mitt bland alla svampar.

Karljohansopp. Trattkantarell. Flugsvamp.

Men det  jag njuter av mest i skogen är lukten av barr och mossa. Sen ljudet av sus i bland trädens grenar,fågelsången och ljudet under mina stövlar när jag går på barriga stigar.

Idag fick vi en härlig höstdag hela familjen. Regnet gjorde uppehåll för en liten stund. Vi packade en liten matsäck och begav oss till en vacker plats nära skog och vatten. Vi gick på upptäcktsfärd över forsande vatten, blöta hällar och i snårig skog. Barnen älskade det. Sen grillade vi korv och åt matsäck. Det är så gott att äta ute i naturen. Sen hade vi slalomtävling mellan träden. Oj vad vi sprang. Jag hann även plocka lite granris med fin hjälp från fröken E.

 En härlig eftermiddag att sy fast som en ny lapp i mitt livs lapptäcke där jag sparar alla mina finaste minnen.

Tacksam för hösten och familjen med regn och allt. Det finns något som jag verkligen tycker om och det är att krypa upp i soffan en mörk och regnig höstkväll och avnjuta en riktig bra film. Gärna med en kopp varm dryck. 

Några bilder från vår höstdag.

Balett..

Så var dagen kommen.

Dagen fröken E väntat på så.

Små lätta steg i svarta små tygskor.

Fladdrande tyll kring midjan.

Håret i knut.

Nu var det dags.

Balett. Balett. Piruett.

Innan vi går in i den stora danssalen.

Viskar hon:

"Det pirrar i magen, men mamma det går nog bra ändå"

Och visst gjorde det.

Finaste fröken E.

Hon virvlade runt.

Gjorde hoppsa steg.

Stod i dansposition ett och två.

Doppade lätta tår.

Sen var de visst häst en stund eller två.

Ja det gick så bra så.

Hon verkade njuta av varje sekund.

På vägen hem hade vi en mycket trött men nöjd fröken E.

Förändring...

Förändring.

Förändringens vind blåser.

För mig framåt. Uppåt. Vidare.

En ny era har startat i mitt liv.

Förändring.

Till vad jag tror det bättre.

Allt är nytt. Ovant. Konstigt.

Det skaver lite i min själ.

Förändring.

Utsikten är inte den samma.

Nya perspektiv. Förutsättningar. Nyanser.

Men tankarna är de samma .

Förändring.

Chansen till något nytt.

Nya förhoppningar. Utmaningar. Vägar.

Nya steg på min livsstig.

Vackert och unikt...

Ibland blir inte livet som man tänk sig.
Tur är väl det.
För ibland tänker man nog lite tokigt.

Livet just nu.
Det är det vi har.
Varken mer eller mindre.

Ibland känns det som om tiden står still.
Men allt som oftast går det alldeles för fort. Jag springer med andan i halsen och stumma ben. Allt bara för att med nöd och näppe hinna med.

Såg en gammal övergiven bil.
Den stod där i skogen.
Täckt med mossa och barr.
Den var vacker.
Tiden hade satt sina spår.
Även fast den bara stått still.
Lämnad. Bortglömd. Övergiven.

Jag hoppas att jag inte fastnar i mitt liv.
Står stilla och trampar.
Trampar på samma ställe.
Tills allt blir en lerig gyttja.
Eller att jag bara står där.
Stilla. Orörlig. Paralyserad.
Tills det börjar växa mossa och barr på mig.

Livet sätter sina spår men det är det som gör det vackert och unikt.

Försöker möta motgångar med inställningen att man kommer ut på andra sidan en erfarenhet rikare.

Ibland måste man bara gå för att komma vidare.

Växer så det knakar...

Förväntan.
Det ligger mycket förväntan i luften.
En förväntan på sommaren.
Allt detta bär våren i sina armar.

Ljuset återvänder.
Träden kläs i vackra gröna färger.
Det växer så det knakar.
Allt känns lättare på nått sätt.

Jag får en längtan.
En längtan att plantera.
Plantera både det ena och det andra.
För att sedan få se det växa och gro.
Men vad kan man tänkas plantera då.
Kanske ett äppelträd. Sockerärtor. Gräslök. Pelargoner. Krasse. Morötter.
Allt som jag tycker om.

Det är så fantastiskt vad mycket fint och gott det kan komma ur ett litet, litet frö.
Med lite omtanke och kärlek.
Lite vatten. God jord. Ogräs rensning.

Härliga gröna vår.
Sommar jag längtar och hoppas på dig.
Grödor må ni få växa och bli stora.

Det är ögonblicken som räknas...

Det är ögonblicken som räknas.
Ögonblicken man minns.
De lagras där för alltid.
För att plockas fram lite senare.
Lite senare när det behövs.

Det är ögonblicken som räknas.
Ögonblick av lycka. Kärlek. Värme. Skratt.
Men även av tårar. Sorg och smärta.
Ögonblick som formar oss.
Formar vårt liv.

Det är ögonblicken som räknas.
Jag vill ha många tillsammans med mina nära och kära.
De passerar så fort.
Så fort att man inte hinner med ibland.

Ikväll bjuder jag på ögonblick från vårt valborgsmässofirande.

Fröken E grillade korv med stor koncentration . W höll koll på brasan.
Själv var jag fiskeguide vid fiskedammen.
Kladdkaka var gott tyckte W.
Till W och E:s stora förtjusning dök kompisarna från fjällen upp. Lycka!
Mycket skratt. Bus och lek.
Jag och min älskade man firar idag.
Firar att vi för nio år sedan växlade ringar på degerbergets topp under en himmel med röda fyrverkerier.
Så finaste K kom hem med blommor.
Han vet vad som gör frugan glad.
Så med andra ord idag blev en bra dag.
Med många fina ögonblick.
Ögonblick som räknas. Sparas. Uppskattas.

Hur ska det gå...

Det blev en biltur ikväll.
Jag älskar att kvällarna blir ljusare.
Mörka bergssiluetter.
Mot himmelens rosiga sky.
Tid till att tänka.
Bilen rullar på.
Fantastiska vyer passerar.
Åker efter kända vägar på landet.
Ute blåser storm.
Inne finns lugnet. Tankarna. Andetagen

Tänker
Att nu kommer nog orken tillbaka med vårljuset.
Men
Hur ska det gå?
Ja, hur ska det gå?

I bilen spelas en för mig välkänd melodi
Några textrader fastnar.
Något som inte fastnat förut.
Men nu just nu passade det så bra.
"Det finns en fara i att aldrig hitta vägen.
Det Finns nått vackert med att vandra den ändå."

Så jag tänker.
Hur ska det gå?
Jag fortsätter vandra den här vägen.
Jag vet inte vad som väntar.
Men älskling vi håller varandra i handen.
Vi fortsätter vandra den här vägen.
För hur det än går.
Så går jag tillsammans med dig.

Hoppet...

De säger att hoppet är det sista som överger en men ibland är det nog så att man måste ändra det man hoppas på för att överleva.

Hopp ett underbart ord.
Jag hoppas på livet.
Jag hoppas på nya utmaningar.
Jag hoppas på kärlek.
Jag hoppas på överraskningar.
Jag hoppas jag får se och uppleva mycket.
Jag hoppas på nya fina bekantskaper.
Jag hoppas att jag få lära mig mer av livet.
Jag hoppas att jag vågar hoppas.

Det är mina älskade ugglebarn som sätter leendet på mina läppar...

Ord...

Tänker på ord.
Konstiga ord. Fina ord. Känsliga ord.
Det finns så mycket makt i ord.
De kan användas till så mycket.
Till att ge uppmuntran.
Till att beskriva allt det vackra.
Men även till att såra. Nervärdera. Plåga.
Tänk vad ord kan göra ont.
Ord som gräver sig fast i ens innersta och slår rot.
Samtidigt kan man så in med snälla ord . Uppmuntrande ord. Fina ord.
Sådana som bygger upp och om de vårdas ömt kan växa sig starka.

Tänker att man måste vara vaksam med vad man säger och skriver.
Ord kan göra skillnad.
Skillnad åt båda håll.
Jag tänker slösa med de fina och vackra.
Hålla hårt i de hårda och otrevliga.

Barn kan ha ord som inte finns men finns än då.
Små små ord från små små läppar.
Viktiga små ord som inte finns men finns ändå för att de vill ha det så.

Att väga sina ord på en silvervåg.
Det har man hört ibland.
Att det hoppar grodor ur munnen hör man om ofta. För visst är det så att det är i stundens hetta de ogenomtänkta orden kommer som vi ångrar så. Ångrar att de någonsin blev sagda eller skrivna. Då.
Då det oftast är försent.

De konstiga orden.
De man inte kan uttala och som är alldeles för långa och krångliga för att förstå.
Just de orden känns det som om någon kommit på just bara för att de ska vara konstiga och krångliga.
Vad ska det vara bra för.
Kan man ju undra men det blir man nog inget klokare på.

Nu ska jag fortsätta mina funderingar på ord. Jag ska hitta de vackra och fina. De man uppmuntrar med. Kanske något konstigt ord också slinker med.

Ord. Ordare. Ordast. Eller hur det nu var.

När tiden bara går...

Vårfåglars sång.
Soliga varma dagar.
En vecka i fjällvärlden.
Dagarna bara flyger förbi.
Mitt i allt väcks tanken.
Tanken på möten.
Vikten av att stanna upp.
Att verkligen mötas.
Inte bara passera.
Mötas just här och nu
Samtidigt vara beredd att missa allt annat.
Missa allt annat för en liten stund.
Tänk så viktigt det är att mötas.
Vara närvarande.
Kristofer tar vara på dagarna på bästa sätt
Han gör en fiskeresa med lilla fröken E.
Som hon har längtat.
De åker till farmor och farfars stuga.
Övernattning blir det. Två nätter.
Jag och W blir kvar hemma.
Vi har jobb och skola.
Men vi passar på att göra något kul på kvällarna bara han och jag.
Spelar spel. Läser bok. Pratar. Lyssnar på skivor. Bara myser på.

Samtidigt börjar tankar och planer för sommaren ta form.
Hoppas på mycket roligt bland alla måsten och borden.
Längtar till båten.
Hoppas på bilresa till södra Sverige.
Tak ska bytas. Balkong rustas.
Borde måla uthusen. De får nog vänta.

Tänker att jag ska prioritera möten i sommar. Möten av olika slag.
Mötet med människor. Möten för uppbyggnad. Mötas i vardagen. Möta och vara med mina nära och kära mycket.
Närvaro. Kärlek. Omtanke. Samtal. Dela livet. Kramas mycket och ofta.
Man borde kramas oftare.

Delar lite bilder från vår vecka i fjällen.
De talar för sig själv tänker jag.

Påsk

Så var påsken här.
Bjuder på solsken och fin väder.
Jag njuter av att vara nära.
Nära min kära familj.
Vi gör allt och ingenting.

Jag och fröken E pyntar träden ute.
Gör dem påsk fina som hon säger.
Med tungan rätt i mun fäster hon fjädrar.
Röda. Gula. Blå och rosa förstås.
Sedan någon grön och lila med.
Tänk så fint det blev.
Nu vajar de där i vinden.
Färggranna fina.

Påskpysslar gör vi också så klart.
Färglägger. Målar. Klipper och klistrar.
Duktiga barn har jag.
Men det bästa är när W hjälper och förklarar för E hur hon kan måla en kyckling. Så fint att se och höra på.
Omtänksamheten.
Värmer mamma hjärtat mitt.

Långfredag.
Solen skiner.
Jag tar på mig skidorna.
Njuter av en tur runt sjön.
Då det är någon vänlig själ som dragit upp ett skidspår runt hela sjön.
Tacksam för denna någon.
Allt är tyst och stilla där ute.
Solen strålar. Den vita snön gnistrar.
Det enda som hörs är fraset under skidorna och stavarnas rytmiska ljud.
Härligt. Underbart. Tid för eftertanke.
Tänker på påsken. Innebörden.
Varför vi firar. Hur stort det är.
Fastnar i en överväldigande känsla av tacksamhet. Stor tacksamhet.

Långfredagen får även en trevlig avslutning. Vi åker på kalas.
Firar min fina pappa som fyller år.
Smörgåstårta och princesstårta bjuds det på hemma hos mor och far.
Sedan kalasar vi vidare hos goda vänner och surrar om stort och smått medan barnen leker, busar och skrattar.
En fin dag helt enkelt.

Påskafton.
Jag och W hinner med en skidtur på sjön.
Det är härligt. W är duktig kämpar på trots att han blir nog så varm.
Han har så mycket att berätta.
Pratar och stakar om vart annat.
Tänk vad mycket han kan.
Goa söta lilla W.

Sedan ett trevligt besök av farbror Samuel och Johanna. Det blir ett besök med mycket prat, kaffe och fika.

Fröken E klär ut sig till påsk tjärring.
Säger så fint" sånna här prickar vill jag ha alltid... Varje dag vet ja!!!"
Hon har sina tankar och idéer vår lilla tös.
Men söt är hon då i alla fall med prickar och allt.

Tankar på morgonkvisten...

Morgonsolens första strålar kastar vackra skuggor på väggen.
Världen utanför håller på att vakna till liv.
Bilar som passerar i alldeles för hög fart.
Gränsen är femtio.
Ingen verkar ha tid att hålla den gränsen denna klara vårvinter morgon.
Ibland går det bara för fort.
Kanske inte för att man har bråttom utan för att man är van att bara rusa på.
Själv sitter jag med mitt kaffe.
Tänker. Funderar. Utvärderar och analyserar allt det helgen bjudit på.
Tror och hoppas på framtiden.
Men ibland kan vinden som för framåt skapa vågor på vattnet som tycks leva sitt eget liv.
Med det i tankarna reser jag mig för att få uppleva ännu en dag.

I dag faller tårarna...

Ljusa klara fina morgnar.
Våren har börjar göra entré.
Fåglarna kvittrar på kala grenar.
Trots att tempen visar -20.
Solens strålar kastar skuggor på det vita vintertäcket som fortfarande omsluter marken.
Vackert och förgängligt.
Man kan tycka att livet just i dag borde vara underbart mitt i allt det vackra.
Men idag faller tårarna.
Och ibland måste de få göra det.

När det stormar...

Vackert väder idag.
Andas ut på soffan hos mor och far.
Andas in. Andas ut.
Underbar musik i mina öron.
Melissa Horn.
Barnen bakar cupcakes med mormor.
De samarbetar fint.
Vispar. Mäter. Häller.
Tänk vad de kan.
Ja, de kan så bra.

Dagen bjuder på strålande sol, klarblå himmel, gnistrande vit snö.
Men låt dig inte luras av det ögat ser.
För ute blåser storm.
Träden svajar i den friska vinden.
Snö som virvlar upp i ett isande skådespel

Slås av tanken.
Allt är inte alltid vad det ser ut att vara.
Känner mig lite som Alice i underlandet.
Har nog skrivit det förut.
Men det är lika sant idag som då.

Men just idag är det skönt att ligga inne.
Vila ögonen på allt det vackra.
Vinden får storma bäst den vill.
För här inne blåser ingenting.
I mitt inre infinner sig ett lugn.
Som en ljummen stilla sommarkväll.

Inte alltid samma sak...

Hur det borde vara
Och hur det är
Inte alltid samma sak

Där dina drömmar bor
Och där du bor
Inte alltid samma sak

Den du vill vara
Och den du är
Inte alltid samma sak

Det du vill göra
Och det du gör
Inte alltid samma sak

Det livet du vill leva
Och det livet du lever i
Inte alltid samma sak

Nä
Inte alltid samma sak
Hur gör man då
Hur gör man för att fortsätta andas
Fortsätta hoppas
Fortsätta drömma
Fortsätta Leva
Leva livet man fått till låns

När det inte är samma sak
Hur gör man då
Det är frågan jag ställer dig

Svarar du då

Vårvinterns första dag...

Söndag
Ljumma vindar.
Termometern visar plus.
Blå himmel. Strålande sol. Vit snö. Takdropp. Fågelkvitter.
Härligt. Härligt.
Underbara vårvinter.
Visar sig från sin bästa sida.

Pojkarna i familjen är på innebandy.
Instängda i någon sporthall.
Tycker lite synd om dem.
Men de fick tydligen en riktigt bra dag.

Jag och fröken E tänker ta vara på denna fina dag som vi fått till låns genom att fara på en liten utflykt efter gudstjänsten.

Vi packar matsäck.
Lastar bil med pulka och skidor.
Beger oss ut på äventyr.
Ut på isen.
Mormor följer med hon med. Trevligt.
Vi har en riktigt härlig stund tillsammans.
Även om E har sina stunder.
Stunder av tvärsöverhet ( det ordet finns nog inte) men hon kan allt vara tvärsöver.

För när det finns en isbana så är det väl klart att man ska åka skridskor.
Sen att man inte har några med spelar mindre roll. Man kan ju åka på skorna.
Visst är det bra med livlig fantasi.
För det har hon.
Men skoskridskor som hon kallar det.
Går inte så fort.
De går riktigt långsamt.
Mamma och mormor.
Blir efter ett tag lite trött att vänta på vår piruettande skoskridskoåkande flicka.
Då mina vänner är det inte roligt längre.
De scener som då utspelar sig ska jag bespara er.
Räddningen blir fikapaus vid ett rött vindskydd.
Då. Precis just där och då.
Känns det så där underbart härligt!
Då det känns som att varje andetag fyller en med ny energi.
Så efter det orkar fröken E, mamman och mormor ett helt varv till på isbanan.

Och E hon blev så förtjust i detta.
Så hon ordnade egen utflykt när vi kom hem.
Med sparken och sparklåda packade.
Begav hon sig med Berit (dockan) och Elsa (hunden) på en strapats.
Med egen matsäck och liggunderlag.
Hon valde att stanna uppe på högsta snöhögen för fika. Ja var annars.
Hon kan så bra hon.
Min härliga lilla flicka.

Det blev en bra dag helt enkelt.

Så med ny energi tar jag mig an en ny vecka. Hoppas på många fina ute dagar.

Mina fina...

Mina fina
Fina, fina barn.
De skänker mig lycka varje dag.
De ger mig gråa hår.
De testar mitt tålamod.
De får mig att skratta.
De visar glimtar av himlen i deras ögon när de skrattar av hjärtat.

Idag är en bra dag.
Idag är känslan av lugn närvarande.
Det kommer att gå bra det här.
Vi klarar oss bra.
Jag och mina fina.
Barnen och älskade K.

Idag känns det som om jag vågar hoppas.
Drömma om framtiden.
Tänka tankar jag inte vågat tänka.
Av rädsla att bli besviken.
Men nu tänker jag.
Det löser sig. För det måste det.
Ja det bara måste.

Ibland känns det mörkt och
dimman känns tät och tjock.
Sikten är skymd.
Det lilla ljus som finns.
Det lyser bara upp nästa steg.
Men jag måste fortsätta gå.
Det är då i dessa stunder.
Jag får lita på att Han leder mig rätt.
Och det gör Han.
Han som är ljuset själv.
Lyser upp vägen.
Tränger bort mörkret.
Skingrar dimman.
Snubblar jag.
Så reser Han mig upp.

Så jag får se allt det fina.
Allt det fina jag har.
Det som finns alldeles nära.
Idag har jag fått njuta ha dem alldeles nära alla tre. Mina finaste fina.
För i helgen har vi bara varit familjen.
Varit på badhuset, åkt slalom och nu snart blir det mys och melodifestival.
Njuter av varje minut med mina fina.

Som en ljum sommar vind..

Snubblade över en låt.
En låt jag glömt.
En låt som får mig att le.
Som en ljum sommar vind mot min kind.
Kommer den en kall vinterkväll som denna
Den gör mig glad.
Så jag bjuder på texten idag.

Välkommen

Vad gör dig lycklig?
Vad gör dig lugn?
En stilla stund i gräset?
Ett strå i din mun?
Om du har längtat
till vad jag tror
Då vill jag du skall veta att du är så...
Välkommen så
upp i det blå
Här finner du ro
på blott en stund
Här är det gott
här vill man bo
Här kan kyssar
och kärlek gro
Och det enda som du gör
för att ta dig dit du bör
är att du tror

Säg mig, säg mig
vad får dig att le
när molnen på din himmel
som regn faller ner?
När du är trött och frusen
och din blick känns tung
Då vill jag du skall veta att du är så...
Välkommen så
upp i det blå
Här finner du ro
på blott en stund
Här är det gott
här vill man bo
Här kan kyssar
och kärlek gro
Och det enda som du gör
för att ta dig dit du bör
är att du tror

Med Stefan Andersson

Drömmar

Drömmar så flyktigt underbara.

Vi behöver drömma.
Ha visioner. Hoppas. Önska. Längta.
Men i bland tappas det bort i bruset.
Bland livets måsten och borden.

Under veckan som gick frågade min man.
Vad har du för drömmar och visioner?
Låg stilla och funderade ett tag.
Men det kom inga självklara svar.
Vart tog mina drömmar vägen?
När försvann de?
Eller finns de kvar där dolda under ytan.
Eller har det drunknat i livets framfusighet.
När de inte fått ta plats på ett tag.
Det fick mig att tänka och fundera.
Fundera över vilka mina drömmar är.
Har inga klara svar idag.
Men jag är och fiskar vid ytan.
Blötlägger reven.
Alltid en början.
Tack älskade Kristofer för att du ställde frågan. För att du bryr dig om svaret.
För att du fick mig att börja drömma igen.
Tacksam för att jag har dig.

På tal om drömmar.
Så har vi en härlig flicka.
Våran fröken E.
På morgonen berättar hon som följer.
"Jag har sett en film innan för ögonlocken i natt igen. Den handlade om att jag hoppade in i TV:n och blev den gröna ninjan."
Du drömde svarar jag.
"Nej mamma jag drömde inte. Jag såg en film innan för ögonlocken så var det faktiskt!" säger hon väldigt bestämt.
Ja vad säger man om våran lilla Sötnöt.
Det ska bli spännande och se när hon börjar få sina drömmar och visioner.
En del har hon redan förstås.
Där ingår att hennes pappa ska köpa henne en Chihuahua. Där kan man nog säga att deras drömmar och visioner går isär.