Ur spår!!!

Valen i livet är många.
Ibland handlar det om att välja spår.
1,8km. 2,5km. 5,0km.
Ibland blir det rätt. Ibland fel.
Om det blir fel.
Finns då två val.
Slutföra loppet efter bästa förmåga.
Vända helt om och välja rätt.
Man lär av sina misstag även om det är den hårda vägen.
Med mjölksyra i varje del av kroppen.
Ibland kan även ett misstag vara välsignat.
När man tittar i backspegeln.

Men det finns något jag önskar att jag gjort mer.
Ropat: Ur spår!
För oftast har jag lagt mig snällt bakom och slutat loppet som tvåa.
Inte för att vinna betyder allt.
Utan mest för att jag inte trott mer på mig själv eller att jag har rätten att ens yttra dessa ord.
Ur spår!
Oftast har jag stannat kvar bakom.
Hejat. Uppmuntrat. Knuffat på.
Kanske inte alltid helt fel.
Kanske ibland helt rätt.

För det handlar inte om att vinna.
Det handlar inte om äran och segerkransen.
Det handlar om modet att våga ta plats.
Säga: Ur spår!

Det modet har jag inte haft.
Kanske detta blir året då jag ropar.
UR SPÅR!
Kanske att jag även nån gång bara knuffar på och hejar eller helt enkelt byter spår.

Ja det enda jag kan lova är att jag ska ställa mig i spåret och åka.
Åka det bästa jag kan och förmår.

Så får vi se om det blir nått.
Ur spår!

Kylslaget

Termometern visar -30
Solen strålar.
Himlen är klart blå.
Träden är klädda i frostig högtidsdräkt.
Vintervitt landskap breder ut sig.
Vackert.
Så vackert att det nästan gör ont.
När man blickar över vidderna slås man av dess skönhet.

Då när man står där och försöker låta bli att andas in allt det kalla kan man nästan höra pisksnärtar vina i den isande luften.
Ana en vit figur i släde komma farande över snön.
Vita häxan från Narnia gör entré.
I all sin vinterprakt.

Ja det kanske inte var riktigt så det var.
Men vädret var precis så.
Man skulle kunna ana detta skådespel.

Men mest av allt är det bara vackert.
Allting ser ut som skört glas och gnistrande kristaller.
Tur är väl det.
För kylan som tränger genom märg och ben känns då något lättare att hantera.
Hoppas den inte blir långvarig.

Men det går...

Men det går.
För det måste det.
Är hemma med sjuk W även idag.
Stressen över att jag borde jobba.
Jobba för att hinna det jag ska.
Mejlen och telefonsamtalen rasar in.
Jobbar hårt för att låta bli att jobba hemifrån. Erkänner att nått litet mejl smiter iväg. Men bara några.
Men det dåliga samvetet finns där.
Det ligger över mig som en giljotin.
Redo att falla ner.
Nja kanske riktigt så illa är det.
Men nästan.
Men ingen dör av att jag inte är på jobbet.
Men mina barn behöver mig i dag.
Jag är precis där jag ska vara.

Mamma kommer förbi med mjölk och smör. Förrådet började sina.
Vi dricker en kopp kaffe och pratar en stund. Barnen vill visa allt de gjort på morgonen. För de klev upp tidigt minsann.
Mamma hjälper W med ett korsord. Mys.

Sen så pysslar vi på.
Bordet är belägrat av pyssel och korsords böcker. W gillar allt som är lite klurigt.
Han är allt lite klurig han.
E färglägger prinsessor på löpande band.
Törnrosa. Snövit. Rapunzel. Askungen.
Mycket rosa blir det.

Sen övergår pysslandet i tågbygge.
Alla stolar huset kan frambringa bildar tåg.
Biljetter tillverkas. Alla får åka med.
Längst fram sitter dockorna Berit och Alma. Om man inte räknar loket där E sitter och kör. " Tut. Tut!"
Sen tror jag vi har ett helt Zoo på tåget.
Hundarna. Voff. Jex. Elsa. Vovv.
Igelkotten Iggepigge och vår allas Monsterbrak är ju också med förstås.
Sen är det katter. En Zebra. Elefanten Skrojt. Möss och en och annan nalle.
Konstigt nog så ingår resan i "på spåret"
Iallafall om man frågar W.
E är snabbt med på det.
Så det hela utmynnar i en frågesport.

Ja härliga tid.
Hade tänkt hinna en massa saker idag.
Tvätta. Städa. Föra över bilder från datorn. Skriva in alla recept i nya böcker.
Inte nått av det hann jag.
Men jag fick så mycket mer.
En härlig dag med mina barn.
Med pyssel .Tåg och frågesport.
Nu slappar vi framför Pettson och Findus.
Jag bara älskar alla mucklor som dyker upp här och där mest hela tiden.
Underbart underhållande.

Så här kan köksbordet se ut en sjukdag som denna.

Tyst

Det var länge sedan jag skrev.
Egentligen har jag mycket att skriva.
Skulle kunna skriva en hel bok.
Men det blir bara inte av.
Ibland blir drömmar " put on hold".
Det kommer annat i mellan.

Det har varit tyst. Tyst här på bloggen.
Fast än det egentligen levt om mer än nog i livet och över allt här om kring.
Mina tankar har varit mer tystlåtna.
Men de finns där.
Även om de inte skriker efter uppmärksamhet.
Vad skulle det tjäna till om de skrek.
Jag skulle nog ändå inte ha tid att lyssna.

Tänk att det är just då.
När barnen lagt sig.
Mörkret säker sig.
Ensamheten infinner sig.
Allt är tyst.
Det enda som låter är diffusa ljud från fartygen de lastar av på andra sidan stan.
Ljudvågor som färdas i den kalla vinternatten.
Då. Just då.
Då kan man lyssna,
Friden. Stillheten. Lugnet.
Skapar en atmosfär.
En lyssnande atmosfär.

Jag lyssnar inåt. Uppåt. Utåt.
Sorterar. Tänker. Analyserar.
Utvärderar. Omvärderar.
Somnar.
Ja det slutar oftast med att jag somnar.
Innan jag kommer nån vart med mina tankar. Så ibland blir tankarna aldrig tänkta. Inte färdigt i alla fall.

Ikväll tänker jag på fina W.
Sjuk igen. Magsjuka. Igen.
Men en tapper kille har jag.
Klagar inte. Jag ser att han kämpar.
Mår inte bra. Inte alls faktiskt.
Men han klagar inte.
Han vill bara kramas. Vara nära.
Borde inte med tanke på smittan.
Men det struntar jag i. Idag.
Tacksam för att jag får krama om min älskade pojke. Att jag får ha honom här hos mig. Det är en underbar gåva.
Vi löser klurigheter tillsammans i en detektiv pysselbok.
Då strålar det om honom.
När han har det.
När han har löst uppgiften eller kommit på hur han ska lösa den. Han strålar av iver.
Ögonen glittrar som havet en solig dag.

Han fick även sjukläxa idag.
Gjorde den på en gång .
En skriv läxa. Att skriva meningar.
Han skrev så här om ord med S:

"S
Jag saknar sommar och sol. Solens strålar värmer så skönt. Vid stranden är det super roligt att bada. Jag kan sätta smultron på strån.
Wilhelm"

Det var så fint.
Han är så duktig min fina pojke.

Så jag tänker en del.
Ja det är som om tankarna bara blir fler och fler. Men här är det tyst.
Jag är tyst.
Ibland måste det få vara det.
Så jag kan lyssna lite mer.