fredag 14 juni 2013

Vackert och unikt...

Ibland blir inte livet som man tänk sig.
Tur är väl det.
För ibland tänker man nog lite tokigt.

Livet just nu.
Det är det vi har.
Varken mer eller mindre.

Ibland känns det som om tiden står still.
Men allt som oftast går det alldeles för fort. Jag springer med andan i halsen och stumma ben. Allt bara för att med nöd och näppe hinna med.

Såg en gammal övergiven bil.
Den stod där i skogen.
Täckt med mossa och barr.
Den var vacker.
Tiden hade satt sina spår.
Även fast den bara stått still.
Lämnad. Bortglömd. Övergiven.

Jag hoppas att jag inte fastnar i mitt liv.
Står stilla och trampar.
Trampar på samma ställe.
Tills allt blir en lerig gyttja.
Eller att jag bara står där.
Stilla. Orörlig. Paralyserad.
Tills det börjar växa mossa och barr på mig.

Livet sätter sina spår men det är det som gör det vackert och unikt.

Försöker möta motgångar med inställningen att man kommer ut på andra sidan en erfarenhet rikare.

Ibland måste man bara gå för att komma vidare.