Ord...

Tänker på ord.
Konstiga ord. Fina ord. Känsliga ord.
Det finns så mycket makt i ord.
De kan användas till så mycket.
Till att ge uppmuntran.
Till att beskriva allt det vackra.
Men även till att såra. Nervärdera. Plåga.
Tänk vad ord kan göra ont.
Ord som gräver sig fast i ens innersta och slår rot.
Samtidigt kan man så in med snälla ord . Uppmuntrande ord. Fina ord.
Sådana som bygger upp och om de vårdas ömt kan växa sig starka.

Tänker att man måste vara vaksam med vad man säger och skriver.
Ord kan göra skillnad.
Skillnad åt båda håll.
Jag tänker slösa med de fina och vackra.
Hålla hårt i de hårda och otrevliga.

Barn kan ha ord som inte finns men finns än då.
Små små ord från små små läppar.
Viktiga små ord som inte finns men finns ändå för att de vill ha det så.

Att väga sina ord på en silvervåg.
Det har man hört ibland.
Att det hoppar grodor ur munnen hör man om ofta. För visst är det så att det är i stundens hetta de ogenomtänkta orden kommer som vi ångrar så. Ångrar att de någonsin blev sagda eller skrivna. Då.
Då det oftast är försent.

De konstiga orden.
De man inte kan uttala och som är alldeles för långa och krångliga för att förstå.
Just de orden känns det som om någon kommit på just bara för att de ska vara konstiga och krångliga.
Vad ska det vara bra för.
Kan man ju undra men det blir man nog inget klokare på.

Nu ska jag fortsätta mina funderingar på ord. Jag ska hitta de vackra och fina. De man uppmuntrar med. Kanske något konstigt ord också slinker med.

Ord. Ordare. Ordast. Eller hur det nu var.