Dansa min flicka...

Full av livslust.

Dansar hon. Min flicka.

Hon dansar vals.

I tretakt.

Svängade kjol.Klackskor.

Full koncentation.

"Jag ska dansa på TV"

Säger hon med en självkarhet.

"jag ska bara träna lite först"

Sen snurrar hon vidare.

Fina drömmar hon har. Min flicka.

Hon svävar. Följer musiken. Skrattar.

Dansa min flicka dansa.

Cykeltur...

Årets första cykeltur.

Kommer hem från jobbet.

W är hos sin bästa vän.

Han har cykel med sig.

Blir att ta cykeln.

För att hämta W.

Tur. Luft i däcken.

Trots vintervilan.

E vill följa med.

Tiden känns knapp.

Så hon får åka med där bak.

Då K ligger hemma. Är sjuk.

Får cykla till andra sidan byn.

Sörby till Norrby.

Hämtar W.

En konstig känsla kommer över mig.

När vi cyklar hem.

På vägen. Tillsammans.

Över den stora vägen.

Norrby till Sörby.

Insikten.

Vilken stor kille vi har.

W har blivit stor.

Vår lilla kille. Stor skolpojke.

Insikten kommer. Överrumplar mig.

Men lämnar ett leende på mina läppar.


Vinden. Kall mot min kind.

Solen. Står ännu högt.

Trots sen eftermiddag.

E nynnar en sång.

Hon sjunger fint.
W han trampar på.
Pratar.Berättar.
Han berättar mycket.

Härlig cykeltur.

Härliga barn.

Hungriga barn.

Middag väntar där hemma.

Potatisburgare. Lingonsylt.

Smör. Bacon. Mums.

 

Bilderna är tagna i farten,

känner mig nöjd att jag lyckades fånga objekten.

Då inget är vad det verkar vara...

Ibland känns världen absurd.
Idag är en sån dag.
Inget är vad det verkar vara.
Känner mig som Alice.
Alice i underlandet.
Allt är upp och ner.
Stort är litet.
Och tvärt om.
Allt är huller om buller.

Så i dag lyfter jag blicken uppåt.
Står stadigt.
Båda fötterna på marken.
Jag tänker att.
Jag är inte ensam.
Du bär mig.
Då jag inte längre orkar stå.
Den sanningen bor inom mig.

Så liten är jag inför det stora.
Då är det skönt.
Skönt att veta.
Att mitt i allt.
Är allt precis som vanligt.
Som att när man tappat en massa tänder kan det vara svårt att äta ett äpple.
Även om det är favorit frukten.
Men gott var det.
Iallafall om man frågar W.
Och det är väl tur det.

Vasalopp...

Den senaste veckan har gått i lilla Vasaloppets tecken.
Först ut. Var jag.
Sträcka. 6,5 km.
Skidor och stavar på.
Tillsammans med fina elever.
En härlig dag.
Sol. Blåst. Varm blåbärs soppa.

Dagen efter.
Var det W:s tur.
Sträcka. 1,3 km.
Ännu en fin dag.
Sol. Blå himmel. Vindstilla.
Mamma fick följa med klassen i spåret på skidor hon med.
W kämpade på bra.
Skidrade på som bara den.
Spurtade på slutet. Åkte ikapp.
Målgång. Stolt var han:
" Mamma jag ramlade inte en enda gång!"
Så duktig var han.
Stoltast var nog mamma.
Och mormor förstås.
Mormor kom för att titta på.
Mormor hejade mycket.

Så var det då E: s tur idag.
Som hon längtat.
Sträcka. En liten runda.
Premiär loppet.
Vädret. Inte så bra.
Mulet. Inslag av snö.
Men E Sken som en sol.
Ett glatt humör.
Trots vurpor i backen.
Åkte två varv.
Mormor. Hejade. Hjälpte. Hejade lite till.
Dokumenterade.
Stort ögonblick. Stort för E.
Tur att mormor var där.
Våran bästa mormor.
Ställer alltid upp.
E:s första lilla Vasalopp.
Mamma fick bilder på mobilen.
Kunde inte annat än le.
Stolt igen. Om än på avstånd.

Fina, fina, duktiga barn.
Mina Vasalopps barn.
Båda fick medaljer.
Guld.
" Jag fick medalj så jag vann" säger E stolt "för det fick alla, så alla vann!"
Bästa E. Så klok.
W fick visa sin medalj när jag hämtade hem honom från fritids.
Han har kräkts. Magsjuka.
Nej. Nej. Inte nu. Så känner jag.
Men bild vill han ta.
Tappra W. Lite blek om nosen.
Men väldigt Stolt över sin fina medalj.

( konstigt, jag fick ingen medalj ; ) )

Synligt...

Hur bra ser jag?

Jag ställde mig den frågan tidigare i veckan.

Kollade synen på 6 åringar.

Pekar på tavlan.

De upprepar vad jag pekar på.

Bokstav för bokstav.

V E D C E F V D V E K F K

Då slog det mig plötsligt.

Hur ser jag egentligen?

Inte så mycket hur bra ser jag.

Utan mer. Hur ser jag på omvärden? Livet i stort.

Finns det plats för det jag med blotta ögat inte kan se?

Vad du med ögat ser. Är inte alltid som det ser ut att vara.

Ibland ser man det man vill se.

Ibland får man se det andra vill att man ska se.

Ibland ser man inte alls, för att man blundar.

Jag kan nog blunda alldeles för hårt ibland.

Ett krampaktigt knipande.

Med tron att, om jag inte ser. Så finns det inte.

Att se.

Att synas.

Att bli sedd.

Är så viktigt.

Jag vill bli bättre på att se.

Att verkligen se.

Även det som inte syns.

Jag tror jag behöver glasögon.

Glasögon för mina inre ögon.

De som ska se det som inte är synligt.

Eller så behöver jag bara öva lite mer.

Frågar man min man behöver jag nog glasögon i största allmänhet.

Med tanke på att jag har lite problem med att läsa vägskyltar.

Jag ser vad det står i samma sekund som vi passerar dem.

Så han är lite rädd för att åka bil med mig.

Men det var en parantes.

En dag på berget...

Lördag. Ledig. Strålande sol.

Blå himmel. Plus grader. Vår.

Packar matsäck.

Varmchoklad. Kaffe. Smörgås. Muffins. Kakor. Festis.

Beger oss ut i skogen. Kör en bra bit med bilen.

Väl framme åker skidorna på.

W han skidrar han med.

E åker i pulkan bakom mig.

Åker efter skoterspåret.

Solens strålar letar sig fram mellan träden.

Vi kommer till en glänta. En tjärn.

Det storslagna ljuset slår emot oss.

Underbart. Vilken fihet. Fantastiska natur.

Hela skapelsen strålar idag.

Dagens destination.

Igeltjärnsberget.

Väl uppe på berget. 

Slår vi oss ner i en färdig grävd grop.

Vi hade tur.

Väl behövlig fikapaus.

E lutar sig mot mig och säger.

"Vad härligt vi har det mamma."

Och visst har vi det.

Vi är lyckligt lottade som har varandra.

W hittar genast en kompis.

W är nöjd. Lycka!

Vi åker tefat.

Tävligen är ett faktum.

Killarna mot tjejerna.

Först till tio.

Killarna tar hem segern.

Men lika glada är jag och E.

Jag sitter en stund. Tar det lungt.

Njuter av att höra barnens lek.

De är glada.

Det gör mig glad.

Solen värmer. Skönt.

Vi fikar lite till.

Solen börjar försvinna.

Dags att åka hem.

Skidor på.

Väl hemma.

Har jag tötta barn.

Trött är även jag.

Men vi hade en lyckad dag.

Nu ska vi vila ett slag.

Våren är verkligen här.

Det droppar både här och där.

 Skidtur i skogen.

Härligt.

 W kämpar på.

E hejjar på.

Tänk vad bra det går.

 Väl framme packas fikat upp.

 Vi hade tur färdig skottad sittplats.

 W springer upp och åker ner.

Om och om igen.

  

Så här skönt hade jag det.

I mammas gamla 90-tals brillor.

De är ihopfällbara.

De ni.

 Spänd fröken E väntar på fika.

  

 Och W åker och åker.

Hans kompis E syns i bakgrunden.

Snaggat och buskul...

Igår fick jag en mindre trevlig överranskning.

Hämtar på Dagis. En ledsen E.

Utvalda hårpartier. Bortklippta. Av en pojke med sax.

Försöker efter bästa förmåga.

Trösta. Krama.

"Gumman det växer ut"

Innombords. Växer en vulkan!

Hur är det möjligt?

Två pedagoger. Fem barn.

De har helt missat när det har hänt.

Sen kommer kommentaren.

Kommentaren som ger vulkanen ett utbrott.

Lava och rök som flyger.

"all over the place"

(som prins Daniel skulle ha uttrykt det)

En av pedagogerna. Med ignorans i rösten.

"Det är sånt som händer"

Jag tror inte mina öron.

Hur ska jag någonsin kunna lämna henne där igen?

För E var detta en stor sak.

Hon är ledsen. Hon har sparat länge.

Nu är det bara klippa. Klippa bort allt.

Vi försöker fixa till det hemma.

Hon vill inte klippa bort allt.

Vi gör nått mellanting.

Resutatet. Inte så bra. Men det får duga.

Stora tårar rullar ner för E:s kind.

Så säger hon.

"Men jag är ju söt ändå"

Och visst är hon det.

Söta, söta lilla E.

Efter hårchocken.

(som det skulle hetat i melodifestivals sammanhang)

Nimbys nästa.

Leker. Glada barn.

I virvlande labyrinter.

Snurriga rutschkanor.

Paus och lite fika.

Mammor. Sitter lungt.

Surrar om allt. Och inget. Livet i stort.

Nöjda. Trötta. Barn.

Vi åker vidare. På nya äventyr.

Det är fint att se när vänskap börjar.

E och hennes bästa vän.

Alltid hand i hand.

Söta som få.

En glad dag...

Tidig morgon. Alla sover. Utom jag.
Kaffe. Tidning. Mannakorn.
Tystnad.
En stund för mig själv.
Andas in den nya dagen.
Fina vita tulpaner på bordet.
Tulpaner gör mig glad.
Denna dag.

Hör små tassande steg.
E har vaknat.
"Mamma är du nere?"
"Jag vill krama dig innan du far!"
Goa lilla E.
Min fina, fina flicka.
Kramar är bra.
Av kramar blir man glad.

Arbetsdagen tar sin början.
Härliga samtal.
Fina 6 åringar.
Tänk vad mycket de kan.
Av 6 åringar blir man glad.

Idag är en glad dag.

Den blå skräcken...

Scenario.
Tidig morgon.Stressad mamma. Trötta barn. Lämna på dagis/skola. Ishalka.
Vad händer.
Jo dessa blåa "plastsockar".
Jag glömmer efter att ha lämnat E på dagis att ta av mig de blå "plastsockarna" Bambi på hal is vore att uttrycka det milt.
Dagen till ära är det glas halt utanför dörren.
Så med andra ord är det inte bara "plastsockorna" som är blå utan även halva min bak. Så den blå skräcken har slagit till igen och skördat ännu ett offer. Tur att inget blev brutet.
Man får se det från den ljusa sidan.
Jag tror aldrig man är så snabb upp som när något sånt här händer.
Första tanken. Aj, aj.
Andra tanken. Pinsamt, pinsamt. Var det någon som såg?
Tittar snabbt till höger sedan vänster.
Andas ut. Inget vittne. Ingen som såg.
Borde dessa förbjudas? Eller skulle det räcka med att byta färg? Orange kanske. Så det ropar varning om dem.
Sedan sätta upp en skylt " VARNING! Dessa bärs på egen risk!"

Så en glimt. Från vår onsdag. En helt vanlig vardag. I vårt liv. Om än lite mer blå än andra dar.

Bröllopsdag...

5 Mars 2005

Bröllop.Kärlek.Lycka.För evigt.

Igår firade vi 7 årig bröllopsdag.

En av mina lyckligaste dagar.

Dagen jag och min älskade gifte oss.

Vit klännig. Vita rosor. Vit snö.

Stilig man. Gröna ögon. Grön medaljong Jackett.

Inför.Vänner.Familj.Gud.

Sa vi "ja" till varandra.

Melodier av Ulf Lundell och Lisa Ekdahl.

 Spelades av fina vänner.

De bjöd på ett fint gung i kyrkan.

Men även finstämd sång.

Utgångsmarsch. Munspelssolo. "Benen i kors"

Ris som kastades.

Utanför kyrkan väntde vår eskort.

Häst och vagn.

Festen varade natten lång.

Mycket skratt. Familj. Vänner. Mat. Tårta.

Spex.Gospelkör.Sång.Lekar.Ännu mera skratt.

En puss här och där.

Med andra ord.

En fantastisk bröllopsdag.

Dagen jag blev Fru Jonsson.

Dagen jag fick min älskade man.

Bjuder på några suddiga bilder från vår dag.

Sista bilden är från hotellet dagen efter.

Fantastiska vårvinterdag...

Strålande sol. Snötäckt skärgård.

Några grader minus. Blå himmel.

Goda vänner. Skratt. Glada barn.

Mina införskaffade skidor kom väl till pass.

I karavan begav vi oss ut över isen.

Vinterskärgården visade sig från sin bästa sida. Den vackra sidan.

W var tapper han åkte långt på sina nya skidor.

 Långt ut till en ö. En ö ute i vår fina skärgård.

 Det är inte för utan man känner sig lite stolt.

Han kämpade på. Han klagade inte. Han är bra min W.

E knatade på och gick en bra bit. Hon är duktig hon.

Ingen kan hålla humöret som E. Rätt vad det är sjunger hon en stund.

Äntligen framme. Målet.

Vänners skärgårds idyll. Ett smultronställe.

Hungriga efter färden.

Matsäcken packas upp. Brasan tänds.

Sittunderlag rullas ut.

Pinnbröd och korv som grillas.

Varmchoklad och smörgås.

Samtal. Skratt. Gemenskap.

Känner mig lyckligt lottad att jag har så fina vänner.

Tacksam. Glad.

Kisar mot solen. Andas in friheten.

Det är så här det ska va.

Jag njuter. Jag är lycklig.

Snökojor som byggs. Stor entusiasm både från vuxna och barn.

Solen sjunker sakta bakom trädtopparna. Dagen går mot sitt slut.

Allt packas ihop. Färden hem över isen startar. Skidor på. E sitter och myser i pulkan tillsammans med all packing som dras av mamma.

W han följer i mammas spår. Med sina skidor på.

K stannar kvar än ett slag.

Väntar på fiskar. Hålet i isen är borrat.

Kanske det nappar snart.

Denna dag bjöd på minnen som länge kommer att finnas kvar.

Underbara fantastiska vårvinterdag.