Idag är en sån dag.
Inget är vad det verkar vara.
Känner mig som Alice.
Alice i underlandet.
Allt är upp och ner.
Stort är litet.
Och tvärt om.
Allt är huller om buller.
Så i dag lyfter jag blicken uppåt.
Står stadigt.
Båda fötterna på marken.
Jag tänker att.
Jag är inte ensam.
Du bär mig.
Då jag inte längre orkar stå.
Den sanningen bor inom mig.
Så liten är jag inför det stora.
Då är det skönt.
Skönt att veta.
Att mitt i allt.
Är allt precis som vanligt.
Som att när man tappat en massa tänder kan det vara svårt att äta ett äpple.
Även om det är favorit frukten.
Men gott var det.
Iallafall om man frågar W.
Och det är väl tur det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar