Snaggat och buskul...

Igår fick jag en mindre trevlig överranskning.

Hämtar på Dagis. En ledsen E.

Utvalda hårpartier. Bortklippta. Av en pojke med sax.

Försöker efter bästa förmåga.

Trösta. Krama.

"Gumman det växer ut"

Innombords. Växer en vulkan!

Hur är det möjligt?

Två pedagoger. Fem barn.

De har helt missat när det har hänt.

Sen kommer kommentaren.

Kommentaren som ger vulkanen ett utbrott.

Lava och rök som flyger.

"all over the place"

(som prins Daniel skulle ha uttrykt det)

En av pedagogerna. Med ignorans i rösten.

"Det är sånt som händer"

Jag tror inte mina öron.

Hur ska jag någonsin kunna lämna henne där igen?

För E var detta en stor sak.

Hon är ledsen. Hon har sparat länge.

Nu är det bara klippa. Klippa bort allt.

Vi försöker fixa till det hemma.

Hon vill inte klippa bort allt.

Vi gör nått mellanting.

Resutatet. Inte så bra. Men det får duga.

Stora tårar rullar ner för E:s kind.

Så säger hon.

"Men jag är ju söt ändå"

Och visst är hon det.

Söta, söta lilla E.

Efter hårchocken.

(som det skulle hetat i melodifestivals sammanhang)

Nimbys nästa.

Leker. Glada barn.

I virvlande labyrinter.

Snurriga rutschkanor.

Paus och lite fika.

Mammor. Sitter lungt.

Surrar om allt. Och inget. Livet i stort.

Nöjda. Trötta. Barn.

Vi åker vidare. På nya äventyr.

Det är fint att se när vänskap börjar.

E och hennes bästa vän.

Alltid hand i hand.

Söta som få.