När livet inte blir som man tänkt sig...

När livet inte blir som man tänkt sig. Drömmar som krossas.

Tårar som bränner, bakom slutna ögonlock.

Tankar som blir för tunga att tänkas.

Jag tänker att "jag måste andas, jag måste komma ihåg att andas."

Klumpen i halsen försvinner inte.

Jag måste vara stark, för barnen.

Ja, hur förklarar man för barnen.

Barndomen ska ju vara fylld av glädje och skratt.

Inte sjukdom och tårar.

Det är som att lida sjönöd och ingen räddning finns så långt ögat når, bara stormigt hav överallt.

Jag tänker att "bara jag håller huvudet över vattenytan, jag måste hålla huvudet ovanför vattenytan."

Detta var inte vad jag hade planerat.

Detta kunde jag aldrig tro.

Ändå står jag här med verkligheten.

Som landat i min hand.

Jag önskar jag kunde kasta den lång bort.

Men nej, den ligger kvar.

Som en vingklippt fågel i min hand.

När drömmarna vi hade blir som en oigenomtränglig dimma

och tankarna lika så.

När livet blir naggat i kanten.

När bergen blir för höga.

Jag tänker att "jag knäpper mina händer, jag måste knäppa mina händer."

Vad finns där annat kvar, när jag inget annat orkar.

Jag sluter mina ögon.

Jag ber en stilla bön.

Jag tror. Jag hoppas. Jag ber.