Här ska ni få ta del av delar ur två kapitel.
Den första dagen...
"Det här ska bli den bästa dan i mitt liv. Den första och den största dan i mitt liv. "Marie Fredrikssons låt "Den bästa dagen" ekar i mitt huvud. Den säger så mycket som jag så ofta tänker, att det här ska bli den första dagen i resten av mitt liv, det ska bli den bästa! Man har så mycket tankar om hur allt ska vara, precis som om man levde i en film. När man går på gatan på väg ner mot stan, det är tidig höst, solen skiner och löven blåser från träden. Det är som ett enda stort färgspel. Då kan man i sitt inre höra precis vilken musik som skulle eka i biosalongen, en låt som "Den bästa dagen". Då kan man känna att man fylls av ett rus, ett kärleks rus, en hyllning till livet. Hur man vill insupa allt som livet kan ge, en inspiration som växer sig så stark. Att man faktiskt vill göra nått av sitt liv och den här dagen, dagen då det ska ske, men tyvärr så är det ofta så att just då blir det en repa på skivan och innan kvällen är man tillbaka i sitt gamla liv igen. Ingen musik som fyller det stora tomrum som är mitt så kallade liv.
Dagar av möten...
I det här kapitlet vill jag mest bara förstärka den otroligt viktiga betydelsen med möten och vilken inverkan det kan ha på ens liv. "För att ett möte ska bli möjligt, måste två männiksor stanna upp på sin resa och för en stund vara beredda att missa allt annat" (okänd).
För att mötas så måste man stanna upp och titta sig omkring och faktiskt se den andra människan. Det finns många olika sorters möten, men det viktigaste är ändå att man tar sig tiden, så att det faktiskt kan ske ett möte. I detta kapitel ska jag berätta om ett möte som påverkade mig väldigt starkt...
Flicka i röd regnkappa
En liten flicka i röd regnkappa drog åt sig min uppmärksamhet. Hon satt där i det regniga höst mörkret, med endast en trasig gatulampa som stod och blinkade var hennes ljus. Hon bara satt där. Hennes blöta hår hade kletat sig fast på ena kinden. Vad gjorde hon? Jag gick lite närmare av ren nyfikenhet. Nej, hon gjorde inget, hon bara satt där på en sten och tittade ner i en vattenpöl. Där regndropparna plaskade ner och utgorde ett eget litet skådespel. Vad var det hon tittade på? Jag var så nära nu, visste inte om jag skulle vända och bara gå där ifrån, men min nyfikenhet fick mig att gå närmare. Vad var det hon gjorde? Hon måste ha hört mig för plötsligt så tittde hon upp och jag såg rakt in i hennes stora bruna ögon. Jag hajade till, så pass att jag stannade mitt i ett steg. Förundrad. Hur kunde dessa ögon tillhöra en liten flicka? Så sorgsna, så kloka, så fyllda med smärta. Jag bara stod där och stirrade. Plötsligt insåg jag att jag höll andan, jag vågade inte andas. Det vara som om tiden stod stilla och jag ville att den skulle det, för jag visste inte vad jag skulle tro, tycka, reagera, göra. Allt var bara tyst. Det enda som hördes var regnet och klicken från den trasiga gatulampan. Hon tittade fortfarande på mig och jag kunde inte slita blicken från dessa två ögon. Vad var det med denna flicka som farsinerade mig så? Jag kunde bara inte sätta fingret på det. Jag ville så gärna säga något, men tungan var som fastguten, inte för att jag visste vad jag skulle säga heller.Hon vände bort sin blick och tittade ner igen samtidigt som hon petade försiktigt på sina gula stövlar. Jag bara stod där och iakttog och började känna ett visst obehag, borde kanske gå vidare men mina fötter var som fastvuxna det var nått som höll mig kvar. Vad var det med denna lilla flicka i röd regnkappa som satt här en regning oktober kväll? Började sakta fundera var hon kom ifrån, så inne i mina egna tankar, märkte jag inte att hon ställt sig upp. Men när jag väl upptäckte det så såg jag att hon ivrigt letade efter något i hennes lilla ficka. Hon drog upp en lapp och räckte den försiktigt till mig, medan hon tittade på mig med ett par vädjade ögon. Regndropparan föll på den lilla lappen så att bläcket suddades ut, men jag kunde utläsa en adress som inte alls låg så långt här ifrån. Så jag frågade försiktigt om hon ville att jag skulle visa henne vägen dit. Då. För första gången öppnade hon sin mun och ut kom några försiktiga ord som jag inte alls kunde förstå. Panik! Den lilla tösen pratade inte ens svenska. Så jag log lite försiktigt och tänkte: Ja men hon måste ha fått adressen av någon anledning. Så sprack hennes vackra ansikte upp i ett leende, precis som om hon visste vad jag tänkte och hon stack försiktigt in sin lilla och mycket kalla hand i min och tittade på mig som om hon ville säga "Ska vi gå då" Så där gick vi hand i hand i regnet. Ingen sa nått vi bara gick och plötsligt kändes mörkret inte lika påtagligt som förut. Hon tittade upp på mig då och då, för att på nått sätt försäkra sig om att jag var kvar. Efter en stund när vi nästan var framme måste den lilla flickan kännt igen sig, hon nöp hårdare i min han och började ta snabbare steg. Vi gick in i ett gamalt hyreshus och en trappa upp. Där ringde flickan på en dörr och efter en liten stund öppnade en kvinna med ögonen fulla av tårar och fullkomligt kastade sig över mig och flickan. Jag blev så förskräckt att jag bara stod där och lät det ske. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Så plötsligt mellan kvinnans alla kramar och pussar skymtade jag en man, även han något rödgråten, inte lika uppenbart. Han gick bara försiktigt fram till filckan och stod och tittade på henne, för att efter en stund försiktigt lyfta upp henne i luften och brister ut i ett så hjärtligt skratt att jag fick gåshud. Man kunde inte annat än le. Sen så kramade han om henne, så underbart att se. Jag bara stod och insöp och delade all denna glädje. Kvinnan hade börjat prata med mig antagligen på samma språk som den lilla flickan. Jag bara stod där som ett frågetecken och försökte på egelska säga " sorry I don´t understand" Då vaknade pappan till och med flickan på armen förklarara han på lite knacklig engelska att de just flyttat hit för tre dagar sedan och att den lilla flickan heter Shamira(vet inte om det stavas så). Han berättar vidare att hon varit borta i flera timmar och att de inte kunnat hitta henne och att Shamira nu hade berättat att hon inte kunnat hitta hem. Jag bara log och nickade, sa inte så mycket och förstod att det var tur att vi hittat hit. Shamira hoppasde raskt ner från sin pappas famn och sprang in i lägenheten och efter en stund kom hon tillbaka med ett vykort som hon sträckte fram till mig, med ögon gnistrande av förväntan. Det var ett par hjärtan på vykortet, jag blev så glad, har nog aldrig blivit så rörd. Så jag böjde mig ner och gav henne en kram. Sen så tackade jag för mig och gick där ifrån med ett leende på mina läppar. Vandrandes i regnet en mörk, regning, oktoberkväll.
Så nu blev detta ett långt inlägg, för er som orkade läsa ända hit, hoppas ni tyckte om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar