Kanske har jag berättat...

Det finns en soffa.
Den är ärtgrön och gjord av trä.
Den står på stranden vid klubben.
Det står en text på den.
"FARMORS SOFFA"
Tror jag att det är.
Undra vilken historia den bär.

Ibland tar jag bilen kör dit ut.
Till Klubben.
Många barndomsminnen bor där.
Skattjakt och pirater. Bad, lek och skratt.
Jag tar av mig skorna.
Känner sanden under mina fötter.
Varm. Len. Följsam.
Vandrar längs vattenbrynet.
Vågorna sköljer sanden från mina tår.
Svalkande. Flyktigt. Suddar ut mina spår.
Havsluften fyller mina lungor.
Jag andas sakta ut.
Vinden fläktar mot min kind.
Blicken vilar vid horisonten.
Dess ogripbara rand.

Plötsligt står den där.
Bland vass och strån.
En ärtgrön soffa med text på.
Texten förbryllar. Får mig att undra.
Vem var hon. Tyckte hon om att sitta här.
Som jag och blicka ut över havet.
Rensa tankarna en stund.
Eller tänka de tankar som behöver stillhet.
De som störs ut av livets brus.
När allt bara rullar på.

Ibland sitter jag en lång stund.
Ibland vänder jag innan jag ens kommit fram. Jag antar att ibland blir det bara så.
Som med så mycket i mitt liv.

Det var nått jag kom att tänka på ikväll.
Men jag vet inte om jag tidigare berättat.
Om den ärtgröna soffan vid havet.
Den jag brukar sitta på.