Fina, fina barn.
De skänker mig lycka varje dag.
De ger mig gråa hår.
De testar mitt tålamod.
De får mig att skratta.
De visar glimtar av himlen i deras ögon när de skrattar av hjärtat.
Idag är en bra dag.
Idag är känslan av lugn närvarande.
Det kommer att gå bra det här.
Vi klarar oss bra.
Jag och mina fina.
Barnen och älskade K.
Idag känns det som om jag vågar hoppas.
Drömma om framtiden.
Tänka tankar jag inte vågat tänka.
Av rädsla att bli besviken.
Men nu tänker jag.
Det löser sig. För det måste det.
Ja det bara måste.
Ibland känns det mörkt och
dimman känns tät och tjock.
Sikten är skymd.
Det lilla ljus som finns.
Det lyser bara upp nästa steg.
Men jag måste fortsätta gå.
Det är då i dessa stunder.
Jag får lita på att Han leder mig rätt.
Och det gör Han.
Han som är ljuset själv.
Lyser upp vägen.
Tränger bort mörkret.
Skingrar dimman.
Snubblar jag.
Så reser Han mig upp.
Så jag får se allt det fina.
Allt det fina jag har.
Det som finns alldeles nära.
Idag har jag fått njuta ha dem alldeles nära alla tre. Mina finaste fina.
För i helgen har vi bara varit familjen.
Varit på badhuset, åkt slalom och nu snart blir det mys och melodifestival.
Njuter av varje minut med mina fina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar