Tungt i mitt inre.
Efter tragiska besked.
Människors tårar som bildar en flod.
En flod av smärta som är fylld till bredden. Bristnings gränsen är nådd.
Fördämningen rämnar.
Liv slås sönder.
Floden tar allt i sin väg.
Frågan jag ställer:
Vad finns då kvar?
Mitt i allt det tragiska och smärtfyllda.
Kan jag med tårar i ögonen se på min man och le.
Le för att han ännu finns här hos mig och tröstande säger:
" Det är inte rätt det de gör, men det ordnar sig. Det gör det alltid"
Vad skulle jag göra utan min man som alltid talar om för mig att det ordnar sig.
Ler genom mina tårar och tänker.
" Det här är lycka, att få stötta varandra genom livets svåra"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar